DREAMS CAN COME TRUE!

Hej! Kommer ni ihåg mig?
Jag vet att jag sällan uppdaterar, men det finns liksom ingen tid längre. En sak slog mig dock här om dagen som jag bara var tvungen att yttra mig om. Minns ni det här inlägget?

Det är så sjukt egentligen, att det som för ett halvår sen var min dröm som jag både trodde och hoppades skulle slå in, vid det här laget har blivit en del av mitt liv och händer flera gånger om!
Jag bor idag vid Zinken (nästan vid Mariatorget som jag skrev i det gamla inlägget), jag jobbar i stan och jag har haft utekvällar och nätter precis som denna ärligt talat galet många gånger! Ja, det är fan stört. Men det är sant! Jag fäller nästan en tår av lycka just i detta nu, i den överväldigande känsla som sköljt över.

Just nu lever jag mitt liv precis som jag vill, och som jag för ett halvår sen drömde om i min sjuka misär på landsbyden. Och vet ni vad det bästa är? Att det var minsann värt varenda helvetesperiod av ångest jag hade, varenda jävla sekund!

Kan jag, så kan ni! PUSS PÅ ER!

V is very, very extraodrinary!

Hej, Salut och Konichiwa!
Än en gång, förlåt för att jag blivit en sån satans dålig bloggare. Jag har helt enkelt inte tid för mitt f.d. lilla skötebarn längre! Jag jobbar i princip varje dag, och när jag inte jobbar så umgås jag med vänner för att upprätthålla ett socialt liv och välmående. Men jag har inte glömt såklart!
Tack för era lovord och fantastiskt fina kommentarer, de värmer verkligen. Och jag önskar så innerligt att ni alla så snart som möjligt kommer få komma till den punkten där jag är idag; nämligen det jämna goda humöret! De senaste månaderna har jag haft en enda "nere-dag", och då handlade det inte ens om något som hade med mat eller ätstört att göra, jag hade helt enkelt en enorm mamma-längtan. Sån är jag, en riktig Mammas pojke kan jag erkänna!
Hur som helst så var det jag ville komma fram till att jag just nu har ett så otroligt jämnt välmående. Jag känner mig genomgående tillfreds med livet och nu för tiden reflekterar jag aldrig över att det går dagar och veckor när jag känner mig enbart glad och lycklig, tvärtom så är det om jag känner mig nere som jag tänker "What the hell?" liksom!
Och vad är nyckeln till detta? Elimineringen av kontrollen i mitt liv såklart! I min vardag existerar inte längre något som har med kaloriräknande, motionstvång, beräknande av timmar mellan varje mål osv. För att kunna leva ett normalt liv med ett fungerande socialt liv och tillhörande arbetsliv så funkar inte ovanstående. MAN MÅSTE VÅGA SLÄPPA TAGET. I början tänkte jag: "Andra människor kan ju göra så, så varför skulle inte jag kunna göra det utan att min värld rasar samman?". Och vet ni, den gjorde inte det. Tvärtom! Jag älskar mitt liv just nu och försöker ta till vara på varje sekund. Det är helt otroligt hur mycket en hjärna kan förändras av att kroppen kommer upp i normalvikt och allt hamnar i balans.

Just det, jag fick en fråga här om dagen med som jag tänkte passa på att besvara! Den löd:

- "Du som är så grym och smart kanske kan hjälpa mig med mina hjärnspöken lite? alltså du säger ju att du "hetsätit" dig upp till normalvikt och jag känner att jag börjar köra den stilen också. för jag inser att hur jobbigt det än är att se kroppen bli större så vill jag gå upp i vikt, jag vill vara mig själv igen. MEN, det faktum att jag inte är rädd eller har megatokångest efter en kalaaaaaasstort intag av diverse gött gör mig.. jag vet inte.. rädd? är så van vid att jag typ ska löpa amok efter en sån händelse att när jag inte gör det vet jag itne hur jag ska reagara. Jag börjar bli fruktansvärt rädd för att hamna i överätingsträsket där jag bara äter äter äter och går från undervikt, till normalvikt till övervikt till fetma.. ja du fattar... hur har du tänkt osååå? sen vill jag passa på att klaga lite på att du inte uppdaterar något längre.. saknar't! :( kraaaamar"

- Hej fina du!
Till att börja med vill jag säga tack för alla fina ord, de värmer ska du veta.
För att besvara din fråga så kan jag säga att jag har varit livrädd att hamna i hetsätningsträsket både en, fem och tjugo gånger. Det ska jag inte undanhålla. Viktigt är dock att påpeka att om du gjorde som jag och inte enbart överäter/hetsäter utan ser till att under din viktuppgång äta tillräckligt (och då menar jag tillräckligt som i 5-6 ggr om dagen med normalportioner!), och därefter äter det du går upp i vikt av utöver så kommer din kropp allteftersom känna sig nöjdare och nöjdare. Jag gick ifrån att utan problem kunna äta mängder med choklad och hela limpor med pålägg på en och samma kväll, till att så småningom bli mättare och mättare av mindre antal hekto choklad och mindre antal smörgåsar eller liknande.
Jag gick upp i vikt snabbt, i snitt 2 kg/vecka där det blev långsammare mot slutet. För min del var det bra. Att så snabbt som möjligt nå mitt mål efter att jag bestämt mig, och att på vägen märka hur mycket lättare livet blev när jag inte drog ut på det och gav mig själv för mycket tid att reflektera och få eventuell ångest.
Jag är helt övertygad om att om du ser till att under din viktuppgång upprätthålla ett normalt ätande i övrigt (finns många exempel på matscheman med såna), så kommer din kropp automatiskt signalera till dig när den börjar bli nöjd. Se till att njuta på vägen och överanalysera inte en massa. Det finns betydligt fler än du tror som är i din situation, du är långt ifrån ensam. Glöm aldrig det! Ta hand om dig och uppdatera mig gärna om din resa, så lovar jag att bli bättre på att uppdatera här! :)

Puss och kram!

MEN TJENA (På äkta Stockholmsdialekt).

Förlåt för att jag är världens sämsta bloggare, jag har haft så jäkla mycket happenings i mitt liv den senaste tiden så jag har helt försummat mitt lilla skötebarn. Jag är en hemsk bloggpappa alltså.

Hur som helst! Nu är jag en äkta 08 igen, på riktigt liksom.

Jag kom hit för två veckor sedan och har sedan dess jobbat på som en idiot på mitt nya jobb som (surprise, surprise) servitör. Har man jobbat inom restaurang sen man var 14 bast så är det ärligt talat inte så jäkla svårt att få jobb inom det faktiskt. Men jag trivs! Det är visserligen sena kvällar och nätter som får mig att emellanåt känna mig mer död än levande, men jobbet är trevligt. Många sköna karaktärer där kan jag säga, haha.

Sedan jag kom hit har jag lånat soffan av en kompis medan jag sökt eget, och vet ni? Jag har hittat och dessutom fått hyra det ultimata boendet för min del! En liten etta vid Zinkensdamm med nykaklat badrum och en stoooor klädkammare. I'm in love!

Så till helgen flyttar jag dit och blir söderkis. Underbart!

Annars då? Vad gör jag när jag inte jobbar eller fixar boende? Ja, i ärlighetens namn så ägnar jag inte en endaste sekund åt något ätstörningsförknippat i alla fall. Det kan jag lova er! Ska jag vara ärlig så känns det nästan oförskämt bra att bara njuta av livet; att inte begränsa sig och att inte hålla på med dumheter som tvångsmotion och sånt där trams. Jag försöker vila upp mig så gott jag kan när jag inte jobbar, samtidigt som jag träffar vänner och fikar, framtidsshoppar (d.v.s. lallar runt i butiker och planerar allt jag ska köpa när jag får min lön, hehe), går ut och dansar osv.

Min första lördag på jobbet slutade vi vid 01.30. Trötta som vi då var så bestämde jag och några arbetskompisar oss för att vi minsann var värda en utgång! Så vi fräschade upp oss och drog till Sturecompagniet där vi betalade 200 spänn i inträde för en timmes dans, haha! Därefter blev det efterfest i Nacka med obligatorisk fyllekorv i taxin. Jag var hemma igen vid sju på morgonen och toaldäckade efter ännu en 7-eleven-korv och cola. Superglammigt!

I kväll väntas jobb igen och imorgon ska jag på intervju på en annan restaurang. Mitt jobb är nämligen lite annorlunda, de stänger över sommaren. Så det gäller att ha framförhållning!

Nu ska jag springa ner i tvättstugan, hörs darlings. Sköt om er!

 

O IS FOR THE ONLY ONE I SEE

HEJ!
Jag vet, jag är världens sämsta just nu på att uppdatera. Men jag tänkte ta denna lördag som går i bakfyllans tecken och plinka ner några rader minsann.

Så, vad händer i Nislas numera normalviktiga vardag? Mycket faktiskt!
Till att börja med så kan jag konstatera att även de dagar då jag är helt inaktiv och ligger hemma och myser i soffan med Tre Kronor-boxen på TV:n, så händer ändå betydligt mycket mer än det gjorde under "inaktiva" dagar tidigare! Det är en helt otroligt frigörande känsla att kunna "bara vara" och ta in så mycket nya känslor, intryck och upplevelser i den enkla men ändå så vackra vardagen. Att inte all tid och tankekraft går åt till att tänka på när jag ska äta, vad jag ska äta och räkna ner tiden till detta är så galet skönt.
Att inte lägga upp dagsplaneringen efter måltiderna, utan klämma in dem som ett nödvändigt komplement. Detta jämfört med tidigare då allt kretsade kring de högtidliga måltiderna. Mat är gott och mat är underbart, men det är enbart sjukligt att 95% av all hjärnkapacitet ska gå åt till tankar kring detta.

Men det har faktiskt hänt mer än inaktiva dagar med Reine och Mimmis kärleksgnabb med! Jag har bland annat varit på en galet givande anställningsintervju på ett litet och framförallt proffsigt säljföretag. Det här var inget ställe där alla är samlade i en lokal och pratade i mun på varandra, utan de anställda har egna små kontor och pratar enbart med företag. Fast lön var det med! Anyhow, så fick jag inte jobbet. MEN jag kunde inte känna mig mer stolt och nöjd ändå efter samtalet minsann. Jag citerar:

"Jag tycker det är så otroligt synd att jag måste meddela att de andra sökanden har flera års erfarenhet inom telemarketing och därmed ett övertag rent yrkesmässigt. För du lämnade verkligen ett otroligt starkt intryck på oss och du har den mest fantastiska personligheten. Du stack verkligen ut bland alla som sökte och du gjorde så otroligt bra ifrån dig på intervjun. Jag hoppas verkligen att vi i framtiden kommer inleda något nytt projekt där du på något sätt kan delta, för vi är alla överens om att du skulle vara en tillgång för oss!"  

Jag menar, skulle jag kunna bli annat än glad och peppad efter det? Knappast!
Och ännu bättre, skulle jag ha kunnat varit så sprudlande, energisk och skärpt på intervjun om jag fortfarande var en underviktig anorektiker? No chance in hell!
Jag är så otroligt lycklig för att jag verkligen bestämde mig för att bli frisk, OCH agerade därefter. Jag har återfunnit livet och mig själv och det är så fantastiskt underbart.

Självklart har även jag "dippar" när jag känner mig låg och jämför mig kroppsligt med såväl andra som med mitt gamla jag. Jag skulle vilken dag som helst kunna göra valet att gå ner i vikt igen, kanske inte allt men tills jag känner mig "nöjd". Men vet ni? Det funkar inte så! Jag skulle aldrig bli "nöjd". Det sjuka i mig skulle direkt haka på och hitta på anledningar till att gå ner mer, och dit ska jag bannemig aldrig igen!
Jag mår så jäkla bra nu och har äntligen återfunnit såväl självacceptansen som kärleken till mig själv. Jag älskar mig själv så otroligt mycket, jag är ju faktiskt riktigt otroligt jäkla bra som jag är! Och den riktiga Niclas får aldrig chansen att visa sig om han är sjuk, det funkar inte så.
Jag väger 20 kilo mer, men förutom rent kroppsmassamässigt så är jag psykiskt så jäkla mycket mer och så otroligt mycket bättre än förut.
En frisk kropp SKA ha fett på sig och det heter inte kärlekshandtag utan anledning!

Det finns säkert de som föredrar killar som är i "fit form" med en musklig och snygg kropp, och det får de gärna göra. De är dock ingenting för mig, jag letar inte efter någon som vill förändra mig och tänker bannemig inte sträva efter att få någon annans acceptans. Jag letar efter någon som ser mig och uppskattar mig, Niclas, precis så som jag har lärt mig att göra. Jag är ju fantastisk precis så som jag är!
Jäkligt fin insikt minsann.

Och just det, jag ska på ny intervju i Stockholm till veckan! Också det är väldigt fint!

Jag och min fina väninna Sreinech innan utgång igår. Tjusiga va?

FRÅGA

Anonym: "Känner du, mitt i all eufori, ett litet obehag inför den ambivalens och extrema hopplöshet som kan drabba en när man är på väg mot ett återfall? Anorexi innebär ju dessvärre tvära kast och snabba vändningar tankemässigt.

Vad vill du påminna dig själv om när dessa kommer?"

Svar:
Nej, jag känner definitivt inget obehag inför ett kommande återfall. På din formulering låter det som att ett återfall är en självklarhet, och så vill jag absolut inte se på saken.
Jag lever mitt liv fullt ut just nu, och jag mår så galet bra! Givetvis ser jag upp med att inte ha för bråttom eller göra saker som på något sätt kan associeras med negativa tankar, typ motionera i "träningstempo". Jag känner ingen rädsla eller tvivel inför att jag inte ska kunna hantera kommande svackor i livet, men tycker det är onödigt att gå ut för hårt i början så att säga.

Men OM jag skulle utgå ifrån hypotesen att ett återfall skulle inträffa, så har jag massor med hjälpetankar att ta till;
För det första så älskar jag att vara klar i huvudet och kunna fokusera på riktigt. För det andra så är det underbart att orka med att leva, umgås, skratta, dansa, allt sånt! För det tredje så vet jag hur otroligt dåligt jag mådde i min s.k. "trygghet" som nästan tog mitt liv ifrån mig. För det fjärde så älskar jag mitt utseende just nu och känner mig fräsch som fan (om man får vara så o-jante och säga så! Klart man får).

Detta som nämnts ovan är omöjligt att uppleva med en galet energikrävande och livssugande ätstörning. DÄRFÖR skulle jag aldrig någonsin falla tillbaka. Så är det bara! Hoppas det svaret dög åt dig.

Avslutningsvis vill jag säga tack till alla andra underbara människor som peppar så galet mycket och är så fantastiskt underbara! Ni gör mig alldeles varm i hjärtat ska ni veta! PUSS!

MED SEMLA I MAGEN OCH KÄRLEK I HJÄRTAT

På allmän (läs Viktors, höhö) begäran så kommer här en dagsfärsk bild på en ny Niclas!

Årsmodell: 2011.

Längd: 178 cm.

Vikt: 64,2 (endast anorektiker/f.d. anorektiker poängterar hekton, haha) 

BMI: 20,2!

Egenskaper: Social, snäll, bra på sockersöta blogg-leenden och är en jäkel på att koka gröt!

Så, har vi några bud på denna pärla?

(BTW: Jämför denna med gårdagens 2010-bild, man blir fan mörkrädd. HUA!)

TOUGH ONE?

Jag vet vilken Nislas jag föredrar, kan ni gissa vilken?

BÄST-BEST

BMI 20, hepåre!! :D

"Right back at ya, 'cause I'll survive!"

DAGENS

Idag känner jag sånt galet medlidande med alla ätstörda människor därute som fastnat i helvetet.

"Jag vill bli frisk, men jag behöver inte förändras"
"Min kropp behöver inte normalportioner"
"Jag mår bra fast jag är underviktig"
"Ingen annan blir det, men jag kommer bli ett fläskberg vid BMI 20"

Hört dom förut? Kanske tíll och med tänkt eller yttrat dem själv?

EN GÅNG FÖR ALLA: Du blir inte frisk bara sådär av dig själv! Du MÅSTE bryta mönster, du MÅSTE gå upp i vikt om du är underviktig för att få en fungerande kropp och hjärna, och du är ingen jäkla Superhero med omänskliga krafter (framförallt inte så länge du är labil och ätstörd)!

Jag valde till slut livet, valde att gå hela vägen. Vad väljer du?

KÄRASTE FRÖKEN ANOREXI,

Jag skriver detta brev eftersom jag är en person som inte gillar när saker bara ”rinner ut i sanden”, utan vill ha ett ordentligt avslut på saker och ting. Detta gäller inte minst relationsmässigt. Vi har tappat kontakten alltmer de senaste månaderna, men det är först nu som jag känner att jag på riktigt har släppt dig och därmed kan ta ett avsked.

Första gången vi råkades var hösten 2008. Jag kände mig osäker, ensam, rädd och hade tappat greppet om tillvaron. Framförallt hade jag tappat bort mig själv. Så jag sökte därför en trygghet, en fast punkt och en klippa i stormen som jag alltid visste var jag hade när allt omkring var kaos. Och jag fann till slut dig.

Till en början var inte vår relation så intensiv, du började alltmer introduceras i min vardag och på något sätt så väckte du något inom mig själv. En form av självbekräftelse som jag så länge saknat. Allt eftersom tiden gick så tog du dock sakta men säkert över mitt liv mer och mer. Du berättade för mig vad jag skulle göra för att glömma bort min osäkerhet, och jag lydde snällt varje order och följde varje väg du visade mig. Sommaren -09 var det bara du som existerade. Jag hade aldrig mått sämre, men vägrade inse att du - min främsta trygghet - skulle vara orsaken. Snart hade jag mer eller mindre mentalt klippt banden med alla min omgivning, för ingenting mer än du betydde ju något längre. Jag vägde nu 43 kilo och var ändå helt övertygad om att jag var frisk och att vår relation var sund och bra för mig.

Men så började något hända. Under hösten 2009 så blev det allt tydligare för mig att du var boven i dramat och orsaken till mitt usla mående. Men nu var jag fast. Du hade blivit en så stor del av mitt liv, ja du hade till och med nästan blivit mitt liv. Liksom i så många andra destruktiva relationer så var du så otroligt dålig för mig, och jag var nu väl medveten om det. Alla tappra försök till att bli självständig igen misslyckades, inte ens vädjan från familj, vänner och hjälp av öppenvård kunde riktigt sära på oss två.

2010 var året då förändring skulle ske på riktigt. Jag trodde mig ha kommit långt i min bearbetning för att komma över dig, men valde ändå att ta hjälp av experter på ett behandlingshem för att en gång för alla få dig ur mitt liv. Visiten blev relativt kort, jag skötte mig exemplariskt, gick upp några kilon i vikt och friskförklarades psykiskt. Enligt behandlingshemmet var jag med andra ord fysiskt sjuk, men mentalt fri från dig och dina klor. Och jag ville tro på det, jag var så fast i min egen övertygelse om det att jag inte ens reagerade på att du ju faktiskt fortfarande ändå fanns kvar i min vardag. Många av mina val baserades fortfarande på det du intalat mig och jag kunde fortfarande inte helt släppa taget. Hösten 2010 hade jag rasat igen. Alla kilon jag gått upp var borta och nu var jag så geniunt trött på dig så jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv. Jag ville bli fri, och jag intalade såväl mig själv som alla runtomkring mig att jag gjorde allt jag kunde för att bli av med dig. Ärligt talat gjorde jag mitt bästa, men försöken var ändå halvhjärtade. Rädslan för vad jag skulle vara och bli utan dig skrämde mig fortfarande enormt. Och hela hösten passerade i en form av melankoli. För varje gång jag på allvar gick emot dig och gjorde det absolut läskigaste, så fick efterföljande rädsla mig att krypa tillbaka i din trygga famn. Jag utmanade allt oftare med att göra ”galna” saker som att sluka hela Aladdinaskar på en kväll och äta upp flera glasspaket efter varandra. Men antalet gånger per vecka jag verkligen utmanade var färre än de gånger jag ”körde säkert”. Resultatet blev att jag stod stilla, de tappra försök jag gjorde räckte inte till för att få dig ur mitt liv. Jag var fortfarande underviktig och hade därmed fortfarande en svältande hjärna. Och en svältande hjärna kan inte tänka klart, så är det bara. Fram tills julen 2010 fortsatte detta stillastående stampande, du fanns kvar där och kontrollerade mig. Så enkelt var det.

Efter julen gick allt fort. Jag hade bestämt mig för att en gång för alla få ett slut på detta. Jag VILLE nu veta vem Niclas egentligen är utan dig, jag visste ju att jag faktiskt var en så otroligt fin och vettig människa innan jag mötte dig. Så det var dags nu. Julaftonen och juldagen gjorde jag inget annat än att äta. Jag åt allt jag kom över och för varje gång en av dina hejdande röster hördes i huvudet så åt jag ännu mer. Och det gav resultat! Jag märkte genast hur mycket bättre jag mådde och efter att ha mött min första viktuppgång helt på egen hand, så insåg jag att det snarare stärkte än skrämde mig. Jag kunde ju, det var ju det jag sa! Du var nu på allvar på väg ut ur mitt liv, och jag blev hög av bara tanken. Ända sedan juldagen så har jag ”överätit” nästan varje kväll. Jag vet om att mängderna som krävs för att gå upp i vikt i mitt fall är enorma, och jag har därför inte slutat förrän det jag ätit nästan varit på väg upp i halsen igen. Plötsligt insåg jag att det faktiskt var ganska enkelt med viktuppgången ändå, jag älskade ju att vräka i mig! Det var det minsta jag var värd. Och för varje kilo jag gick upp, började din närvaro alltmer tyna bort. Positiva, levnadsglada, pratiga, spralliga och kärleksfulla Niclas kom tillbaka och jag visste nu att det inte fanns en chans att jag skulle backa ur. Kärleken till mig själv var alldeles för stark för det.

Jag har under åren gråtit enorma mängder tårar tack vare dig, och ärligt talat sitter jag här och gråter precis i detta nu. Men de tårar som tidigare fälldes som ett resultat av fullständig sorg och uppgivenhet, har nu bytts ut mot lyckotårar. Du är borta nu, och jag kunde inte vara lyckligare.

Jag har kommit otroligt långt i min resa nu. Jag har gått från ynka och sjukliga 43 kg till dagens nästan 60 kg. BMI 14 till BMI 19. Jag har fortfarande en bit kvar viktmässigt, men psykiskt är jag i princip i mål nu! Dina kontrollerande röster som krävde att jag skulle planera mina dagar, mina mål och tider för när dessa ska intas finns inte kvar längre. Inte alls. Jag är Niclas och jag lever numera efter mina egna regler. Med över 15 kg mer på kroppen så är jag nog bannemig så mycket bättre än jag någonsin varit, och mer redo för livet och världen kan jag nog nästan inte bli!

Jag skriver inte enbart detta för att säga hej då, jag skriver även detta för att tacka dig. Jag har lärt mig så galet mycket om livet och så otroligt mycket om mig själv, tack vare dig. Jag har även på riktigt insett vilka av mina vänner som verkligen är äkta och som fanns där för mig, trots att jag under en period värderade dig högst av alla. Jag har dessutom blivit så otroligt mycket starkare av att slå mig fri från dig, och jag har blivit så mycket klokare av att se livet ur ett så annorlunda perspektiv.

Avslutningsvis vill jag säga att liksom alla andra av mina gamla vänner som jag av en eller annan anledning glidit ifrån, så kommer även du alltid finnas kvar i mig. Som ett fragment av det förflutna och det som varit, inte mer än så. Till skillnad från dessa andra gamla vänner så vet jag dock en sak säkert; Jag kommer aldrig någonsin försöka återuppta kontakten med dig igen.

En gång för alla: Tack för den här tiden och för allt du lärt mig. Det här är mitt avsked till dig.

Jag är fri nu.

JA Ä' INT' BITTER.

- HEJ DÅ älskade favoritbyxor.
- HEJ världens bästa anledning till att införskaffa ny garderob!

INSNÖAD PÅ XTINA - JAVISST!

The old me's gone, I feel brand new. And if you don't like it, fuck you!

ESTOCHOLMO

HEJ!
Nu ligger jag återigen här med en mage som står åt alla håll. Trodde jag skulle komma helt ifrån det där med att överäta snart med tanke på att jag börjar närma mig "normalvikt" mer och mer, men jag älskar väl helt enkelt att vräka i mig! Så varför neka mig allt det goda jag så ofta gjort tidigare?

Anyhow! Jag har minsann varit i Kungliga Huvudstaden Stockholm i en vecka ungefär. Hängt med superfina vänner, sökt jobb, festat, myst och bara haft det bra är precis vad jag har ägnat veckan åt! Nu är jag hemma i Norrland en snabbis över helgen, men nästa vecka ska jag tillbaks igen. Arbetsintervju på Scandic väntar, samt boende hos en ny fin vän. Can't wait!

Eftersom jag är sämst på bilder annars så ska ni få veckan i snabbresumé i bilder, schyst va?

FREDAG:

Anlände till Stockholm, tog tuben till min fina vän Erik i Bredäng där det bjöds på färsbiffar med fetaost, bacon och paprika. Till det ugnsrostad potatis och en ljuvlig sås. Behöver jag nämna att karln är kung i köket? Därefter tog vi oss vidare in till city igen och såg på "Trettondagsafton" på Stadsteatern. Pia Johansson var helt fantastisk, såklart!

LÖRDAG:

 


Lördagen ägnades åt shopping, för mig blev det tre par nya brallor! Jag menar, 11 kilo gör ändå lite skillnad på storlekarna kan man säga. Så jag var inte bara värd att shoppa, jag behövde det! För nog för att det skulle vara festligt, men sååå kul skulle det inte vara att springa runt utan byxor! Därefter inhandlades det vin på Systemet inför kvällens Melodifestival/Förfest, och fikades. Dagen avslutades (eller söndagen inleddes?) med två packade pojkar väntades på tuben hem efter att ha dansat hela natten. Så galet skönt att bara kunna dricka sig aspackad och dansa tills benen viker sig. Lycka, typ!

SÖNDAG:

                                                                   







Söndagseftermiddagen spenderades med två, troligen välbekanta, och ack så underbara brudar på Café Fåtöljen! Kladdkaka och morotskaka med Emelie och Lovi var den perfekta avrundningen på veckan!

MÅNDAG:
Förevigades dessvärre inte med några bilder, men var fin för det! Större delen av dagen ägnades åt sängdejting med Reine Gustavsson (d.v.s. nötande av andra Tre Kronor-boxen). Den andra delen spenderade jag med en fin vän på Café Vurma på Östermalm. Supermysigt!

TISDAG:
Inga bilder här heller!! MEN den var minst lika fin som måndagen! Tre Kronor-nötande, fika med vänner och därefter kvällsfika på Lidingö med fina vänner, pannkaka och kladdkaka. Fantastisk!

ONSDAG:


Onsdagen förevigades endast kvällen med besök hos ännu en fin vän! Där bjöds det även här på pankisar med ljuvlig drottningsylt (som inte fick vara med på bild p.g.a ful burk, haha!). Några timmar senare var vi sugna på nåt som pankisar saknar, KÖTTPROTEINER! Så what to do? Sim-sa-la-bim så trollades det fram två pepparbiffar som tillagades medium och avnjöts med (mindre, hehe) andakt. M.a.o. vi vräkte i oss det! Men jäkla gött var det!

TORSDAG:

Torsdagen (idag) blev den minst trevliga av dagarna. Jag skulle som sagt bege mig hemåt över helgen p.g.a. tillfällig bostadsbrist, och tog som jag alltid gjorde i somras, 12.20-pendeln mot Upplands Väsby hem. Därefter bytte jag till Upptåget som skulle gå direkt till Gävle, trodde jag. Men självklart hade de ändrat på detta i December och nya slutstationen vid denna tid var nu Tierp. TIERP!! Nästa tåg mot Gävle skulle gå om en timme. Snopen som jag var fick jag lov att ta mitt pick och pack och bege mig mot Tierps station där en kombinerad Pizzeria och Café(?) fanns. "Caféet" kunde endast erbjuda mig kaffe och mazarin, men det satt inte helt fel det heller! Färsk var den dessutom! När jag suttit där en stund och käkat upp min mazarin ser jag en buss komma inrullandes "Buss 510 mot Gävle via Skärplinge", bingo! tänkte jag och kastade på mig jackan samt drog med mig mitt åbäke till väska. Jag hann precis på bussen och därefter väntade en nästan två timmar lång bussresa! Hade jag väntat på tåget så hade jag varit i Gävle på en halvtimme, hehe. Jaja, väl i Gävle väntade jag en timme på nästa tåg, därefter buss och slutligen var jag hemma!

Spännande va?

Nu ska jag försöka sova bort min magvärk, sleep tight darlos!

THANK YOU

After all you put me through, you'd think I'd despise you.
But in the end, I wanna thank you. 'Cause you made me that much stronger!

Thanks for making me a fighter.

UTÖVERÄTANDE - A LOVE (AND SUCCESS) STORY

Vet ni?
Som bekant så har ju jag inom loppet av sådär 1,5 månad lyckats i princip hetsäta mig upp i vikt från BMI 14 till 18. Bara det är värt en applåd, så det så!
Hur som helst så var jag för några kilo sen ganska nojig och rädd för att jag skulle fastna i överätnings/hetsätningsträsket i all evighet. Världens finaste Lovi lugnade mig dock med att suger efter att vräka i sig kopiösa mängder skulle avta allteftersom vikten ökade, och jag valde att helt lita på henne. Hon är ju så jäkla bra och klok den där kvinnan, så varför tveka?  Och kors i taket, det stämde faktiskt!

Tidigare kunde jag OMÖJLIGT räkna upp allt jag hetsat i mig på en kväll, det handlade om så vansinnigt mycket att det helt ärligt inte gick att hålla reda på allt! Det blev liksom allt ifrån mackor till godis, kakor, choklad och ett oändligt antal skålar med yoghurt + müsli, t.ex.
Idag är det annorlunda. Med ett BMI som börjar komma närmare och närmare normalvikt så blir min kropp och mage faktiskt nöjd efter betydligt mindre! Ikväll kan jag faktiskt räkna upp allt jag åt utöver mitt kvällsfika. Detta kommer troligen låta som äckligt stora mängder för vissa av er, medan andra (däribland Lovi) säkert tycker att det låter rimligt. Hur som helst, här kommer en resume av kvällens utöver:

- En halv sats kladdkakesmet + grädde (HAHA)
- Ca. ett hekto naturgodis.
- Ungefär samma mängd lösgodis.
- Två knäckemackor.
- Två mjukmackor.
- Ett par nävar chips.
- En riskaka.
- En morotskaka.
- Några pepparkakor (kanske fem-sex?)
- Tre choklad-småkakor.
- Ett äpple.
- Tre glas mjölk.

And there you had it!
Med tanke på att detta i princip inte är någonting jämfört med ett par veckor sen, så kan ni ju tänka er vilka mängder det krävs för vissa att knata upp i vikt. Med betoning på vissa naturligtvis. Vi är alla unika och givetvis krävs därmed olika stora "tillskott" för att öka i vikt. MEN om man inte provar och utmanar som jag gjort, så får man aldrig veta. Och det var väl lite det som var sensmoralen med detta inlägg. Jag har insett mina fordringar, och vet att många i min sits behöver minst lika mycket som mig för att något ska hända med vikten. Medan andra istället behöver mindre. Grejen är dock att man måste våga prova för att inse detta, vilket jag är tacksam för att jag vågat gjort!

NOTERA ÄN EN GÅNG, jag håller vanligtvis inte koll på hur mycket jag stoppar i mig. Den tiden är tack gode Gud förbi!

I DON'T THINK YOU'RE READY FOR THIS JELLY

'CAUSE MY BODY'S TOO BOOTYLICIOUS FOR YA BABE!

(BMI 18 NU! Är det nu jag ska säga att jag minsann enligt vissa rekommendationer snart är normalviktig? HAH! I leave that to the stupid anorectic people! :))

I'M ALIVE

HEJ, JAG LEVER!
Det här dygnet blev både lättare och svårare än jag trott på förhand.
All jävla laxering, närmare bestämt 4 liter som skulle hinkas i, gjorde mig äckligt illamående och därmed blev aldrig hungern speciellt påträngande eller jobbig. Det värsta var dock idag. För det första hade inte laxeringen gjort "tillräckligt", så jag var tvungen att köra lavemang behandling FEM jäkla gånger! Lavemang innebär alltså, för de oinsatta, att man sprutar in mängder med vattnet via bakvägen. Superfancy kändes det! Höhö.
För det andra så visade det sig att den där jävla koloskopin när de skulle undersöka tjocktarmen var outhärligt smärtsam! Jag hade enligt doktorn "Ovanligt veckade och tvära tarmar", vilket gjorde att kameran hela tiden fastnade och stötte i tarmarna. HEEEEEEMSK SMÄRTA! Jag ville typ dö.

Men nu är det gjort! Och ögonblicket idag på eftermiddagen när jag äntligen fick äta kan enbart beskrivas som "PUR LYCKA"! Nu är jag galet trött och ska däcka, god natt.

UPDATE FRÅN SJUKAN

Hej. Jag tänkte bara skriva och berätta att jag lagts in på sjukhuset.

Höhö, nu blev ni lite oroliga va?
Det stämmer visserligen att jag lagts in på sjukan, men det är högst frivilligt och har minsann ingenting med svält eller kassa värden att göra. Nej, jag ska nämligen göra en kombinerad koloskopi och gastroskopi imorgon, känns som att jag kommer bli ordentligt piprensad! Hehe. Och eftersom man måste vara fastande ett helt jävla dygn innan så kräääävde jag att få läggas in och få hjälp innan. Kalla mig töntig, men jag tänker fan inte stå ut i hungern utan hjälp. Då lägger jag hellre in mig och får all hjälp och servning som behövs från proffs liksom. Snart är det dags för mig att börja hälla i mig fyra jävla liter laxerande, jag kommer vara en vandrande vattenballong typ. En galet hungrig vattenballong dessutom!

Jaja, nu ska jag återgå till mitt hungerfilosoferande och drömmar om choklad.
Vi hörs!

Tummen upp från en pojke med numera runda kinder!

PÖSS!

Lycka är:
- Att ha en kropp utan opassande knotor som ser ut att tillhöra en svältande gammal tant.
- Att kunna ha byxor utan skärp!
- Att kunna klämma på magen.
- Att avverka BMI-gräns efter BMI-gräns utan att känna ångest eller tvekan.
- Att orka leva utan att behöva ta pauser!
- Att inte behöva känna rädsla för att avlida av att en middag skjuts på någon timme senare än "vanlig" tid.
- Att inte behöva bygga upp sitt liv kring mattider och matplanering. Det löser sig ju!
- Att äta när man är hungrig och kunna äta precis det man är sugen på.
- Att vräka i sig tills magen står åt alla håll och därefter däcka på soffan.

Fan, det är alltså därför jag känner mig så lycklig nu!
Och vilken duktig pojke börjar närma sig BMI 18, mån tro? Hihi!

HEY MR VÄTSKEPÅSLAG, WHAT TOOK YOU SO LONG?

Hej där!
Förlåt att jag är världens sämsta bloggare just nu, jag ska bättra mig i framtiden. Lovar!
Så vad har hänt sen sist vi hördes?
Ja, det största måste väl helt klart vara att jag har hunnit fylla 20 bast! Yeay me! Firade såklart med att gå på Systemet på självaste bemärkelsedagen och få ett "Grattis" av kassörskan efter hon synat mitt leg. Jag fick dessutom ett "Grattis" av tågkonduktören efter att ha köpt ett månadskort och gått från skolungdom till ungdom. Det "Grattis":et hade jag dock kunnat slippa, eftersom det innebar en prisökning från 585 till 1000 spänn! GALET! Men i övrigt hade jag en väldigt fin födelsedag med trippla tårtkalas och massa mys. Som det ska vara!
Sen har jag faktiskt hunnit med att för första gången på flera år åka på en riktig förkylning, med feber och hela kittet! Så som jag har förstått så är det ett friskhetstecken när kroppen "tillåter" sig att bli sjuk, så det tackar jag för minsann. Något jag dock helst hade sluppit är att min kropp i sitt förvirrade och ovana tillstånd verkar ha, i samband med förkylningen, bestämt sig för att det minsann nu är dags för att samla på sig vätska! Jag vet ju att det är vanligt när man gör en stor omställning och börjar gå upp i vikt, så jag har väntat det vätskepåslaget ett bra tag nu. Men det var alltså först när jag blev riktigt sjuk som den valde att dyka upp.
Så numera har jag gått upp några kilon enbart i vätska och har en värkande mage som kluckar fint i takt med att jag rör på mig. Det låter ganska komiskt när man beskriver det, men tro mig, det är inte så jäkla komiskt när man är i situationen i fråga. Är det nån därute som känner igen sig i detta förresten?

Nej, nu ska jag käka köttfärslimpa. Puss på er!

LÖÖV

"När ditt korthus faller samman är du aldrig förberedd.

Men jag vet att den som mister allt är inte längre rädd.

Har man inget att förlora kan man satsa tusenfalt.

Då ger styrkan i din ensamhet en möjlighet att övervinna allt.

För när hjärtat väl har brustit och när alla broar bränts.

Är det sant att under askan finns en glöd som åter tänds.

Då finner du en plats för all den kärlek någon ger.

För i det som gått mitt itu ryms det alltid mer."



                      

YUM!

Idag dog mina smaklökar och kom till munorgasm-himlen!
Min älskade underbara halvamerikanska väninna Emilia hade köpt det mest fantastiska man kan tänka sig i godsaksväg till mig: M&M's Peanut Butter, that is! Det var verkligen en helt ny smakupplevelse och tillika smaksensation för min del, och jag överdriver inte när jag säger att påsen på nästan 400 gram tog slut på knappa halvtimmen. Helt galet gott! Nu ska jag bara hitta på en bra webshop som jag kan beställa hem de underbara lyckopillren från. M-UMS!

Japp, bilden är snodd. Jag skulle aldrig ha kommit på tanken att fota dem innan de försvann spårlöst.

JÄVLA ANALYSERINGAR

Okej, jag har lyckats fortsätta knata upp i vikt. Jag känner mig stolt, absolut. Men är det fel att tveka på om man borde vara stolt över att ha hetsätit sig upp i vikt?
Är det fel att fundera över om jag i framtiden kommmer komma helt i obalans om jag såväl småäter som överäter och hetsäter dagligen nu? Är det fel att jag känner mig rädd över att magen tar stryk av detta leverne med, och är det dumt att oroa sig över höga blodfetter och diabetes?

Fan, varför kan det aldrig bara vara bra? Frid och fröjd liksom?
Jaja, den som lever får se..

NICLAS OCH NÄRINGSDRYCKERNA

Japp, det känns som att det är dags för mig att yttra mig angående de laddade små näringsbomberna som människor verkar diskutera hejvilt just nu. Så här kommer ett litet inlägg om detta minsann!

De som propagerar emot näringsdryckerna menar att det är en form av "osunt" sätt att gå upp i vikt av, att det friskaste sättet att gå upp i vikt är genom att äta mer. Med andra ord så verkar dessa se det som att näringsdrycker ska ersätta något annat mål, vilket inte alls är tanken med dem. Näringsdryckerna fungerar som ett TILLSKOTT, alltså ska de vara helt utöver alla dagens mål och inte vara istället för något. Byter man ut mat mot näringsdrycker kommer man få väldigt svårt att så småningom börja käka igen, vilket man ju måste göra förr eller senare. För vem vill leva på enbart näringsdrycker hela livet?

De som - liksom jag - däremot är för näringsdryckerna och som har ett sunt förhållande till dessa ser på dryckerna enbart som en "extrahjälp", när mängder av mat och annat inte räcker. Näringsdryckerna tas alltså emellan alla mål och underlättar för kroppen att gå upp i vikt på ett hälsosamt sätt. Visserligen har jag nu lyckats gå upp några kilon på att just vräka i mig mängder med allt ätbart man kan tänka sig, men det har krävts galet mycket extra! För min del har absolut det som står i "Mattillåtet" om att ett kilo upp = 7000 kcal utöver alla mål, stämt in bra. Jag tror fan det till och med har krävts mer än så för mig!
Så i min process att helt avdramatisera allt som har med sötsaker, "kaloristinna" måltider och liknande så har det absolut varit nyttigt för mig att med egna ögon se hur vansinningt mycket som krävs för att gå upp i vikt. Absolut. Men när jag nu helt kommit över den tröskeln att ha några som helst jobbiga tankar anknytna till såväl mat som "godsaker", så har jag nu insett att de mängder av framförallt det sistnämna som behövs för att fortsätta gå upp i vikt, inte kan vara nyttigt för mig i det långa loppet.

Med andra ord så anser jag att när jag nu inte har en massa hjärnspöken att brottas med hellre går upp i vikt efter modellen:
6 mål mat/dag + choklad och godsaker i "normala" mängder + Näringsdrycker som tillskott.
Detta istället för dagens modell:
6 mål mat/dag + choklad, godsaker, mackor och allt annat ätbart i vansinniga mängder.

Det en anorektiker skulle kalla för hetsäta/överäta kallar jag troligtvis inte ens för en aptitretare. Jag mår så bra psykiskt nu och tänker inte leva efter några som helst förbud. Bara för att jag skulle dricka näringsdrycker så innebär inte det att jag inte kommer smaska i mig choklad, glass och kakor dagligen om jag är sugen på det (vilket jag garanterat kommer vara, höhö). Att fortsätta med min nästintill desperata hetsätning kan inte vara nyttigt för mig nu, MEN för er därute som fortfarande kämpar med att våga släppa kontrollen och äta precis det ni känner för, för er är det säkert nyttigt att vräka på! Se till att få ett helt avslappnat förhållande till mat och laddade ätbara saker så kommer allt det andra bli mycket lättare sen. För det är ju knappast bra att gå upp i vikt med näringsdrycker som tillskott, om man ändå under vägens gång fortfarande inte vågar äta sötsaker eller annat som ses som läskigt. Då kommer du med största sannolikhet uppnå en normalviktig kropp, men fortfarande med ett stört förhållande till mat och godsaker. Jag har lärt mig att man inte går upp i vikt av att äta gott, därför kommer jag även våga göra det trots att jag tar tillskott i form av näringsdrycker! Varför skulle jag låta bli?

Det känns som att jag skulle kunna mala på om det här ämnet i evigheter, men jag hoppas mitt sätt att se på saken kom fram. Kom gärna med egna vinklingar och sånt, det här är ju galet intressant ändå!

(Och ursäkta min dåliga uppdatering den senaste tiden, på dagarna har jag haft annat för mig och på kvällarna har jag sorgligt nog inte haft tid med så mycket annat än att äta, äta och äta mer. Men det är la fint det med!)

ANALYSERA MERA

Jag fick nyligen en personlighetsanalys på beställning av en läsare, och herreminskapare vad han prickade rätt på det mesta alltså. Jag vet inte om det är jag som är väldigt lättläst eller helt enkelt han som är ruggigt bra, men här nedan kommer den i alla fall. Tack Viktor, det var häftigt att läsa hur någon jag aldrig träffat ändå verkar känna mig så väl.

"När det gäller dig så är ju det intressanta egentligen inte vad du delar med dig av, utan snarare vad du inte delar med dig av. Det som står skrivet mellan raderna eller det som är den bakomliggande anledningen. Jag vet ju att per definition är du ju ingen människa som vill dela med dig av problem - du vill hellre vara glad, leende, rolig och party när du umgås med nära och kära än att vara den som "tynger" andra med dina problem. De få gångerna du faktiskt möte problemen direkt på så gör du däremot det omvända, för då är det dags att verkligen attackera det (din blogg om ätstörning ett praktexempel). Självklart är det skitbra att du tar tag i saker, men samtidigt har jag en känsla av att det ligger betydligt mer och bubblar under ytan som inte alls har något med eventuella matproblem att göra. Jag har faktiskt fått känslan att du känner dig rätt ensam. Tolka det rätt nu, för jag tror absolut att du har ett stort umgänge, många vänner och hela den biten, men jag tror du är ensam av den simpla anledningen att du brottas själv med dina känslor. Du kämpar så hårt med att inte vara en belastning för dina vänner, speciellt då du redan tycker att du lagt tillräckligt på dem i.o.m ätstörningarna, att du väljer att hålla tyst om andra känslor. Här kommer ju också planerna på en flytt till Stockholm in - det är ju vägen ut, en nystart, ett sätt att bryta mönstret utan att behöva möta problemet, för med lite tur kan det ju lösa sig direkt.
En liten fråga mitt i allt, mest för att du själv ska tänka efter: När kände du dig riktigt trygg och avslappnad sist?
För jag tror du letar efter den där tryggheten, när du inte ska behöva förklara något utan bara få vara dig själv och ändå bli omtyckt. Ett av de där tillfällena när ansvaret inte ligger på dig att göra andra glad, utan du själv får vara den som blir uppmuntrad och peppad.
Samtidigt som allt det här pågår så låter du ju dig inte belastas allt för mycket, det är ju ändå bara att fokusera på något nytt, eller hur?

För att låta lite mer positiv tror jag faktiskt att du är en fantastisk människa att umgås med. Jag har en känsla av att du är väldigt uppskattad av dina vänner, just för att du faktiskt får dom att må bra. Du blir ju den glada pausen i vardagen när allt bara blir bra i ett par timmar över en fika. För hur kan något vara dåligt när det sitter en leende Niclas mitt emot och skrattar? Jag tror även du lever lite på dessa små egokickar, då du är fullt medveten om din inverkan du har på folk runt omkring dig, även om du ibland önskar att det var du som satt på andra sidan bordet för en gångs skull. Du har ju en fantastisk förmåga att dela med dig av positiva känslor, vilket är extremt bra! Vi är nog alla lite för dåliga på sånt.

Sen som avslut på denna lilla analys så har jag ju en sista liten grej jag tror mig sett, och det är att du faktiskt letar efter kärleken. Jag tror du verkligen längtar efter någon att krypa ner brevid i soffan en fredagkväll och bara mysa, slappna av och vara dig själv."

ÖLKAGGE?

Vill ni veta en sak som jag tror (vet) är galet vanligt och som förmodligen får många i min situation att fega ur och backa? Jo, det är det klassiska bukfett-kommer-först-scenariot! Ni som varit underviktiga och som liksom jag börjat knata upp i vikt förstår nog mycket väl vad jag menar.

Jag måste erkänna att trots att jag är galet peppad och glad över att vikten börjat röra på sig, så har jag ändå emellanåt lite jobbiga känslor rörande min allt mer klämvänliga mage. Tankar som "Oj, om detta redan har hänt med bukfettet - hur kommer det då se ut om 10 kilo" dyker upp då och då. Men här tackar jag min lyckliga stjärna att jag är påläst och vet bättre än att backa för något så korkat. För faktum är det att i säkert nästan alla fall så är det just bukfettet som kommer först när man börjar gå upp i vikt. Detta har jag förstått beror på att det är det mest "lättlagrade" fettet för kroppen, och därmed det som den då givetvis väljer att bygga på först när den märker att den får tillräckligt. Med andra ord kan man säga att bukfett-kommer-först-scenariot helt enkelt är kroppens desperata försök till att lagra fett så snabbt som möjligt, då den troligen varit utan det ganska länge. MEN det kommer så småningom jämna ut sig och med största sannolikhet proportionera sig så som man såg ut innan viktnedgången i fråga. För efter vad jag förstått så handlar proportionerna om gener, och ingen viktnedgång i världen kan ju förändra det genetiska!

Ville bara ta upp det så ni som så småningom kommer dit eller är där, inte gör något så korkat som fegar ur och backar tillbaks till skiten!

PUSS på er!

Och helt off topic: GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ÄLSKADE MAMMA! <3

NYTT ÅR, LYCKA OCH KÄRLEK

Hej där!
Jag ber om ursäkt för kass uppdatering, men jag har helt enkelt inte så mycket att berätta. Intresset för att skriva har börjat avta i samma veva som det fantastiska med att leva allt mer har börjat gro inom mig.
Jag vet om att jag för tillfället vräker i mig enorma mängder mat/choklad och liknande utöver just nu. Jag överdriver inte när jag säger att det vissa dagar säkert handlar om tusentals kilokalorier extra som stoppas in i min lilla kropp (inte max någon extra chokladrad med andra ord). Och sanningen är den att ångesten helt har försvunnit. Samtidigt som jag känner mig lättad över att se att allt utöver inte gör att vikten skenar iväg, så känner jag en enorm lycka över att i alla fall NÅGOT har börjat hända. Jag kan äntligen börja såväl känna som se lite förändringar på min kropp. Jag kan klämma lite på ställen där det inte gick att klämma förr, jag kan ha på mig byxor som sitter bra över rumpan och jag behöver inte spänna åt skärpet för att byxorna ska hålla sig uppe (alternativt hänga dem på beniga höftben, hujeda mig). Och det mest fantastiska i allt det här är att jag just nu enbart känner lycka. Lycka över att livet är på gång nu, lycka över att jag orkar så galet mycket mer än tidigare och lycka över hur fantastiskt skärpt och klartänkt jag är nu jämfört med tidigare. Jag har ingen ångest därför att jag helt enkelt med hjälp av enorma mängder mat och sötsaker mår alldeles för bra och är alldeles för smart för att ha det. Och det är tamigtusan den bästa av upplevelser!

2011 är mitt år. Jag är inte ett stort fan av nyårslöften, men jag råkar faktiskt ha ett;
I slutet av 2011 ska jag kunna se tillbaka på ett år där jag i mina medvetna val enbart valt att göra det jag och min kropp mår bra av. Jag älskar mig själv, och det enda som några extrakilon kan göra är att förstärka den kärleken. Ju mer av Nislas desto bättre, höhö.