Okej, jag har lyckats fortsätta knata upp i vikt. Jag känner mig stolt, absolut. Men är det fel att tveka på om man borde vara stolt över att ha hetsätit sig upp i vikt?
Är det fel att fundera över om jag i framtiden kommmer komma helt i obalans om jag såväl småäter som överäter och hetsäter dagligen nu? Är det fel att jag känner mig rädd över att magen tar stryk av detta leverne med, och är det dumt att oroa sig över höga blodfetter och diabetes?
Fan, varför kan det aldrig bara vara bra? Frid och fröjd liksom?
Jaja, den som lever får se..
Ovanligt att tankarna rusar? ;-)
SvaraRaderaChilla, ta det lugnt, fokusera på det som är viktigast just nu, vilket är att få upp dig själv på en bra vikt. När du väl kommit dit är det ju dags att kanske börja äta lite vettigare och bättre, men för tillfället kan du glömma det.
Du gillade ju inte att planera, så varför planera detta? :-)
/V
Du måste släppa det där nu Nic och jag vet precis hur svårt det är att inte tänka så mycket, men det är precis vad du måste göra nu. Den enda som mår dåligt av det är du och det är verkligen inte vad du behöver just nu. Inte sant?
SvaraRaderaVad menar du? Att svält gjort henne dum och enkelspårig? Näe så fungerar det väl inte! Svältande människor är ju de smartaste, det vet ju både du och jag hehe ;)
SvaraRaderaFasen vad drygt du verkar ha det med vikten hörru, men jag håller med dig om att en bunt ND om dagen nog är bättre för kroppen än "tomma" kalorier. Så får du i dig alla göttiga näringsämnen och sånt också. Sen skadar det ju aldrig att klämma en kladdkaka eller två bara för att puffa på viktuppgången lite och samtidigt glädja smaklökarna hehe!
Du är BÄST! puss!
Usch, jag får ont i magen när du skriver sådär. Hur ska man våga släppa kontrollen om man ständigt går runt och oroar sig över framtiden? Det fungerar liksom inte. En sak är taget tror jag är nyttigast för kroppen, annars blir det för mycket i skallen. Man kan inte hålla på med någonting med en avsikt, men samtidigt avstå samma sak med en annan. Då uppstår det så lätt konflikter i hjärnan, som sätter gångjärn i maskineriet.
SvaraRaderaMin moder hade själv diabetes, och det är stor chans att jag också kommer utveckla det i senare åldrar. Men sådant vågar jag inte ens tänka på. Det tåget tar jag när det kommer. Varför vänta på perrongen, när man kan sitta inne i varma väntrummet och spela kort? ;)
sv: Jag vet. Du har helt otroligt rätt, och tar jag dina kommentarer som inget annat än konstruktivt! Klart jag kan göra det här bättre - ingen tvekan om saken. Just kontroll-behovet är något jag fortfarande har så svårt med. Utmanar mig så mycket, kämpar ständigt med att INTE tänka, men.. Det är så svårt. Det har liksom blivit en nödvändig del av mig i min uppväxt. (Svårt att lära gamla hundar sitta?)
Nej, träna träna träna, så får det bli.