FRÅGA

Anonym: "Känner du, mitt i all eufori, ett litet obehag inför den ambivalens och extrema hopplöshet som kan drabba en när man är på väg mot ett återfall? Anorexi innebär ju dessvärre tvära kast och snabba vändningar tankemässigt.

Vad vill du påminna dig själv om när dessa kommer?"

Svar:
Nej, jag känner definitivt inget obehag inför ett kommande återfall. På din formulering låter det som att ett återfall är en självklarhet, och så vill jag absolut inte se på saken.
Jag lever mitt liv fullt ut just nu, och jag mår så galet bra! Givetvis ser jag upp med att inte ha för bråttom eller göra saker som på något sätt kan associeras med negativa tankar, typ motionera i "träningstempo". Jag känner ingen rädsla eller tvivel inför att jag inte ska kunna hantera kommande svackor i livet, men tycker det är onödigt att gå ut för hårt i början så att säga.

Men OM jag skulle utgå ifrån hypotesen att ett återfall skulle inträffa, så har jag massor med hjälpetankar att ta till;
För det första så älskar jag att vara klar i huvudet och kunna fokusera på riktigt. För det andra så är det underbart att orka med att leva, umgås, skratta, dansa, allt sånt! För det tredje så vet jag hur otroligt dåligt jag mådde i min s.k. "trygghet" som nästan tog mitt liv ifrån mig. För det fjärde så älskar jag mitt utseende just nu och känner mig fräsch som fan (om man får vara så o-jante och säga så! Klart man får).

Detta som nämnts ovan är omöjligt att uppleva med en galet energikrävande och livssugande ätstörning. DÄRFÖR skulle jag aldrig någonsin falla tillbaka. Så är det bara! Hoppas det svaret dög åt dig.

Avslutningsvis vill jag säga tack till alla andra underbara människor som peppar så galet mycket och är så fantastiskt underbara! Ni gör mig alldeles varm i hjärtat ska ni veta! PUSS!

MED SEMLA I MAGEN OCH KÄRLEK I HJÄRTAT

På allmän (läs Viktors, höhö) begäran så kommer här en dagsfärsk bild på en ny Niclas!

Årsmodell: 2011.

Längd: 178 cm.

Vikt: 64,2 (endast anorektiker/f.d. anorektiker poängterar hekton, haha) 

BMI: 20,2!

Egenskaper: Social, snäll, bra på sockersöta blogg-leenden och är en jäkel på att koka gröt!

Så, har vi några bud på denna pärla?

(BTW: Jämför denna med gårdagens 2010-bild, man blir fan mörkrädd. HUA!)

TOUGH ONE?

Jag vet vilken Nislas jag föredrar, kan ni gissa vilken?

BÄST-BEST

BMI 20, hepåre!! :D

"Right back at ya, 'cause I'll survive!"

DAGENS

Idag känner jag sånt galet medlidande med alla ätstörda människor därute som fastnat i helvetet.

"Jag vill bli frisk, men jag behöver inte förändras"
"Min kropp behöver inte normalportioner"
"Jag mår bra fast jag är underviktig"
"Ingen annan blir det, men jag kommer bli ett fläskberg vid BMI 20"

Hört dom förut? Kanske tíll och med tänkt eller yttrat dem själv?

EN GÅNG FÖR ALLA: Du blir inte frisk bara sådär av dig själv! Du MÅSTE bryta mönster, du MÅSTE gå upp i vikt om du är underviktig för att få en fungerande kropp och hjärna, och du är ingen jäkla Superhero med omänskliga krafter (framförallt inte så länge du är labil och ätstörd)!

Jag valde till slut livet, valde att gå hela vägen. Vad väljer du?

KÄRASTE FRÖKEN ANOREXI,

Jag skriver detta brev eftersom jag är en person som inte gillar när saker bara ”rinner ut i sanden”, utan vill ha ett ordentligt avslut på saker och ting. Detta gäller inte minst relationsmässigt. Vi har tappat kontakten alltmer de senaste månaderna, men det är först nu som jag känner att jag på riktigt har släppt dig och därmed kan ta ett avsked.

Första gången vi råkades var hösten 2008. Jag kände mig osäker, ensam, rädd och hade tappat greppet om tillvaron. Framförallt hade jag tappat bort mig själv. Så jag sökte därför en trygghet, en fast punkt och en klippa i stormen som jag alltid visste var jag hade när allt omkring var kaos. Och jag fann till slut dig.

Till en början var inte vår relation så intensiv, du började alltmer introduceras i min vardag och på något sätt så väckte du något inom mig själv. En form av självbekräftelse som jag så länge saknat. Allt eftersom tiden gick så tog du dock sakta men säkert över mitt liv mer och mer. Du berättade för mig vad jag skulle göra för att glömma bort min osäkerhet, och jag lydde snällt varje order och följde varje väg du visade mig. Sommaren -09 var det bara du som existerade. Jag hade aldrig mått sämre, men vägrade inse att du - min främsta trygghet - skulle vara orsaken. Snart hade jag mer eller mindre mentalt klippt banden med alla min omgivning, för ingenting mer än du betydde ju något längre. Jag vägde nu 43 kilo och var ändå helt övertygad om att jag var frisk och att vår relation var sund och bra för mig.

Men så började något hända. Under hösten 2009 så blev det allt tydligare för mig att du var boven i dramat och orsaken till mitt usla mående. Men nu var jag fast. Du hade blivit en så stor del av mitt liv, ja du hade till och med nästan blivit mitt liv. Liksom i så många andra destruktiva relationer så var du så otroligt dålig för mig, och jag var nu väl medveten om det. Alla tappra försök till att bli självständig igen misslyckades, inte ens vädjan från familj, vänner och hjälp av öppenvård kunde riktigt sära på oss två.

2010 var året då förändring skulle ske på riktigt. Jag trodde mig ha kommit långt i min bearbetning för att komma över dig, men valde ändå att ta hjälp av experter på ett behandlingshem för att en gång för alla få dig ur mitt liv. Visiten blev relativt kort, jag skötte mig exemplariskt, gick upp några kilon i vikt och friskförklarades psykiskt. Enligt behandlingshemmet var jag med andra ord fysiskt sjuk, men mentalt fri från dig och dina klor. Och jag ville tro på det, jag var så fast i min egen övertygelse om det att jag inte ens reagerade på att du ju faktiskt fortfarande ändå fanns kvar i min vardag. Många av mina val baserades fortfarande på det du intalat mig och jag kunde fortfarande inte helt släppa taget. Hösten 2010 hade jag rasat igen. Alla kilon jag gått upp var borta och nu var jag så geniunt trött på dig så jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv. Jag ville bli fri, och jag intalade såväl mig själv som alla runtomkring mig att jag gjorde allt jag kunde för att bli av med dig. Ärligt talat gjorde jag mitt bästa, men försöken var ändå halvhjärtade. Rädslan för vad jag skulle vara och bli utan dig skrämde mig fortfarande enormt. Och hela hösten passerade i en form av melankoli. För varje gång jag på allvar gick emot dig och gjorde det absolut läskigaste, så fick efterföljande rädsla mig att krypa tillbaka i din trygga famn. Jag utmanade allt oftare med att göra ”galna” saker som att sluka hela Aladdinaskar på en kväll och äta upp flera glasspaket efter varandra. Men antalet gånger per vecka jag verkligen utmanade var färre än de gånger jag ”körde säkert”. Resultatet blev att jag stod stilla, de tappra försök jag gjorde räckte inte till för att få dig ur mitt liv. Jag var fortfarande underviktig och hade därmed fortfarande en svältande hjärna. Och en svältande hjärna kan inte tänka klart, så är det bara. Fram tills julen 2010 fortsatte detta stillastående stampande, du fanns kvar där och kontrollerade mig. Så enkelt var det.

Efter julen gick allt fort. Jag hade bestämt mig för att en gång för alla få ett slut på detta. Jag VILLE nu veta vem Niclas egentligen är utan dig, jag visste ju att jag faktiskt var en så otroligt fin och vettig människa innan jag mötte dig. Så det var dags nu. Julaftonen och juldagen gjorde jag inget annat än att äta. Jag åt allt jag kom över och för varje gång en av dina hejdande röster hördes i huvudet så åt jag ännu mer. Och det gav resultat! Jag märkte genast hur mycket bättre jag mådde och efter att ha mött min första viktuppgång helt på egen hand, så insåg jag att det snarare stärkte än skrämde mig. Jag kunde ju, det var ju det jag sa! Du var nu på allvar på väg ut ur mitt liv, och jag blev hög av bara tanken. Ända sedan juldagen så har jag ”överätit” nästan varje kväll. Jag vet om att mängderna som krävs för att gå upp i vikt i mitt fall är enorma, och jag har därför inte slutat förrän det jag ätit nästan varit på väg upp i halsen igen. Plötsligt insåg jag att det faktiskt var ganska enkelt med viktuppgången ändå, jag älskade ju att vräka i mig! Det var det minsta jag var värd. Och för varje kilo jag gick upp, började din närvaro alltmer tyna bort. Positiva, levnadsglada, pratiga, spralliga och kärleksfulla Niclas kom tillbaka och jag visste nu att det inte fanns en chans att jag skulle backa ur. Kärleken till mig själv var alldeles för stark för det.

Jag har under åren gråtit enorma mängder tårar tack vare dig, och ärligt talat sitter jag här och gråter precis i detta nu. Men de tårar som tidigare fälldes som ett resultat av fullständig sorg och uppgivenhet, har nu bytts ut mot lyckotårar. Du är borta nu, och jag kunde inte vara lyckligare.

Jag har kommit otroligt långt i min resa nu. Jag har gått från ynka och sjukliga 43 kg till dagens nästan 60 kg. BMI 14 till BMI 19. Jag har fortfarande en bit kvar viktmässigt, men psykiskt är jag i princip i mål nu! Dina kontrollerande röster som krävde att jag skulle planera mina dagar, mina mål och tider för när dessa ska intas finns inte kvar längre. Inte alls. Jag är Niclas och jag lever numera efter mina egna regler. Med över 15 kg mer på kroppen så är jag nog bannemig så mycket bättre än jag någonsin varit, och mer redo för livet och världen kan jag nog nästan inte bli!

Jag skriver inte enbart detta för att säga hej då, jag skriver även detta för att tacka dig. Jag har lärt mig så galet mycket om livet och så otroligt mycket om mig själv, tack vare dig. Jag har även på riktigt insett vilka av mina vänner som verkligen är äkta och som fanns där för mig, trots att jag under en period värderade dig högst av alla. Jag har dessutom blivit så otroligt mycket starkare av att slå mig fri från dig, och jag har blivit så mycket klokare av att se livet ur ett så annorlunda perspektiv.

Avslutningsvis vill jag säga att liksom alla andra av mina gamla vänner som jag av en eller annan anledning glidit ifrån, så kommer även du alltid finnas kvar i mig. Som ett fragment av det förflutna och det som varit, inte mer än så. Till skillnad från dessa andra gamla vänner så vet jag dock en sak säkert; Jag kommer aldrig någonsin försöka återuppta kontakten med dig igen.

En gång för alla: Tack för den här tiden och för allt du lärt mig. Det här är mitt avsked till dig.

Jag är fri nu.

JA Ä' INT' BITTER.

- HEJ DÅ älskade favoritbyxor.
- HEJ världens bästa anledning till att införskaffa ny garderob!

INSNÖAD PÅ XTINA - JAVISST!

The old me's gone, I feel brand new. And if you don't like it, fuck you!

ESTOCHOLMO

HEJ!
Nu ligger jag återigen här med en mage som står åt alla håll. Trodde jag skulle komma helt ifrån det där med att överäta snart med tanke på att jag börjar närma mig "normalvikt" mer och mer, men jag älskar väl helt enkelt att vräka i mig! Så varför neka mig allt det goda jag så ofta gjort tidigare?

Anyhow! Jag har minsann varit i Kungliga Huvudstaden Stockholm i en vecka ungefär. Hängt med superfina vänner, sökt jobb, festat, myst och bara haft det bra är precis vad jag har ägnat veckan åt! Nu är jag hemma i Norrland en snabbis över helgen, men nästa vecka ska jag tillbaks igen. Arbetsintervju på Scandic väntar, samt boende hos en ny fin vän. Can't wait!

Eftersom jag är sämst på bilder annars så ska ni få veckan i snabbresumé i bilder, schyst va?

FREDAG:

Anlände till Stockholm, tog tuben till min fina vän Erik i Bredäng där det bjöds på färsbiffar med fetaost, bacon och paprika. Till det ugnsrostad potatis och en ljuvlig sås. Behöver jag nämna att karln är kung i köket? Därefter tog vi oss vidare in till city igen och såg på "Trettondagsafton" på Stadsteatern. Pia Johansson var helt fantastisk, såklart!

LÖRDAG:

 


Lördagen ägnades åt shopping, för mig blev det tre par nya brallor! Jag menar, 11 kilo gör ändå lite skillnad på storlekarna kan man säga. Så jag var inte bara värd att shoppa, jag behövde det! För nog för att det skulle vara festligt, men sååå kul skulle det inte vara att springa runt utan byxor! Därefter inhandlades det vin på Systemet inför kvällens Melodifestival/Förfest, och fikades. Dagen avslutades (eller söndagen inleddes?) med två packade pojkar väntades på tuben hem efter att ha dansat hela natten. Så galet skönt att bara kunna dricka sig aspackad och dansa tills benen viker sig. Lycka, typ!

SÖNDAG:

                                                                   







Söndagseftermiddagen spenderades med två, troligen välbekanta, och ack så underbara brudar på Café Fåtöljen! Kladdkaka och morotskaka med Emelie och Lovi var den perfekta avrundningen på veckan!

MÅNDAG:
Förevigades dessvärre inte med några bilder, men var fin för det! Större delen av dagen ägnades åt sängdejting med Reine Gustavsson (d.v.s. nötande av andra Tre Kronor-boxen). Den andra delen spenderade jag med en fin vän på Café Vurma på Östermalm. Supermysigt!

TISDAG:
Inga bilder här heller!! MEN den var minst lika fin som måndagen! Tre Kronor-nötande, fika med vänner och därefter kvällsfika på Lidingö med fina vänner, pannkaka och kladdkaka. Fantastisk!

ONSDAG:


Onsdagen förevigades endast kvällen med besök hos ännu en fin vän! Där bjöds det även här på pankisar med ljuvlig drottningsylt (som inte fick vara med på bild p.g.a ful burk, haha!). Några timmar senare var vi sugna på nåt som pankisar saknar, KÖTTPROTEINER! Så what to do? Sim-sa-la-bim så trollades det fram två pepparbiffar som tillagades medium och avnjöts med (mindre, hehe) andakt. M.a.o. vi vräkte i oss det! Men jäkla gött var det!

TORSDAG:

Torsdagen (idag) blev den minst trevliga av dagarna. Jag skulle som sagt bege mig hemåt över helgen p.g.a. tillfällig bostadsbrist, och tog som jag alltid gjorde i somras, 12.20-pendeln mot Upplands Väsby hem. Därefter bytte jag till Upptåget som skulle gå direkt till Gävle, trodde jag. Men självklart hade de ändrat på detta i December och nya slutstationen vid denna tid var nu Tierp. TIERP!! Nästa tåg mot Gävle skulle gå om en timme. Snopen som jag var fick jag lov att ta mitt pick och pack och bege mig mot Tierps station där en kombinerad Pizzeria och Café(?) fanns. "Caféet" kunde endast erbjuda mig kaffe och mazarin, men det satt inte helt fel det heller! Färsk var den dessutom! När jag suttit där en stund och käkat upp min mazarin ser jag en buss komma inrullandes "Buss 510 mot Gävle via Skärplinge", bingo! tänkte jag och kastade på mig jackan samt drog med mig mitt åbäke till väska. Jag hann precis på bussen och därefter väntade en nästan två timmar lång bussresa! Hade jag väntat på tåget så hade jag varit i Gävle på en halvtimme, hehe. Jaja, väl i Gävle väntade jag en timme på nästa tåg, därefter buss och slutligen var jag hemma!

Spännande va?

Nu ska jag försöka sova bort min magvärk, sleep tight darlos!

THANK YOU

After all you put me through, you'd think I'd despise you.
But in the end, I wanna thank you. 'Cause you made me that much stronger!

Thanks for making me a fighter.

UTÖVERÄTANDE - A LOVE (AND SUCCESS) STORY

Vet ni?
Som bekant så har ju jag inom loppet av sådär 1,5 månad lyckats i princip hetsäta mig upp i vikt från BMI 14 till 18. Bara det är värt en applåd, så det så!
Hur som helst så var jag för några kilo sen ganska nojig och rädd för att jag skulle fastna i överätnings/hetsätningsträsket i all evighet. Världens finaste Lovi lugnade mig dock med att suger efter att vräka i sig kopiösa mängder skulle avta allteftersom vikten ökade, och jag valde att helt lita på henne. Hon är ju så jäkla bra och klok den där kvinnan, så varför tveka?  Och kors i taket, det stämde faktiskt!

Tidigare kunde jag OMÖJLIGT räkna upp allt jag hetsat i mig på en kväll, det handlade om så vansinnigt mycket att det helt ärligt inte gick att hålla reda på allt! Det blev liksom allt ifrån mackor till godis, kakor, choklad och ett oändligt antal skålar med yoghurt + müsli, t.ex.
Idag är det annorlunda. Med ett BMI som börjar komma närmare och närmare normalvikt så blir min kropp och mage faktiskt nöjd efter betydligt mindre! Ikväll kan jag faktiskt räkna upp allt jag åt utöver mitt kvällsfika. Detta kommer troligen låta som äckligt stora mängder för vissa av er, medan andra (däribland Lovi) säkert tycker att det låter rimligt. Hur som helst, här kommer en resume av kvällens utöver:

- En halv sats kladdkakesmet + grädde (HAHA)
- Ca. ett hekto naturgodis.
- Ungefär samma mängd lösgodis.
- Två knäckemackor.
- Två mjukmackor.
- Ett par nävar chips.
- En riskaka.
- En morotskaka.
- Några pepparkakor (kanske fem-sex?)
- Tre choklad-småkakor.
- Ett äpple.
- Tre glas mjölk.

And there you had it!
Med tanke på att detta i princip inte är någonting jämfört med ett par veckor sen, så kan ni ju tänka er vilka mängder det krävs för vissa att knata upp i vikt. Med betoning på vissa naturligtvis. Vi är alla unika och givetvis krävs därmed olika stora "tillskott" för att öka i vikt. MEN om man inte provar och utmanar som jag gjort, så får man aldrig veta. Och det var väl lite det som var sensmoralen med detta inlägg. Jag har insett mina fordringar, och vet att många i min sits behöver minst lika mycket som mig för att något ska hända med vikten. Medan andra istället behöver mindre. Grejen är dock att man måste våga prova för att inse detta, vilket jag är tacksam för att jag vågat gjort!

NOTERA ÄN EN GÅNG, jag håller vanligtvis inte koll på hur mycket jag stoppar i mig. Den tiden är tack gode Gud förbi!

I DON'T THINK YOU'RE READY FOR THIS JELLY

'CAUSE MY BODY'S TOO BOOTYLICIOUS FOR YA BABE!

(BMI 18 NU! Är det nu jag ska säga att jag minsann enligt vissa rekommendationer snart är normalviktig? HAH! I leave that to the stupid anorectic people! :))

I'M ALIVE

HEJ, JAG LEVER!
Det här dygnet blev både lättare och svårare än jag trott på förhand.
All jävla laxering, närmare bestämt 4 liter som skulle hinkas i, gjorde mig äckligt illamående och därmed blev aldrig hungern speciellt påträngande eller jobbig. Det värsta var dock idag. För det första hade inte laxeringen gjort "tillräckligt", så jag var tvungen att köra lavemang behandling FEM jäkla gånger! Lavemang innebär alltså, för de oinsatta, att man sprutar in mängder med vattnet via bakvägen. Superfancy kändes det! Höhö.
För det andra så visade det sig att den där jävla koloskopin när de skulle undersöka tjocktarmen var outhärligt smärtsam! Jag hade enligt doktorn "Ovanligt veckade och tvära tarmar", vilket gjorde att kameran hela tiden fastnade och stötte i tarmarna. HEEEEEEMSK SMÄRTA! Jag ville typ dö.

Men nu är det gjort! Och ögonblicket idag på eftermiddagen när jag äntligen fick äta kan enbart beskrivas som "PUR LYCKA"! Nu är jag galet trött och ska däcka, god natt.