DREAMS CAN COME TRUE!

Hej! Kommer ni ihåg mig?
Jag vet att jag sällan uppdaterar, men det finns liksom ingen tid längre. En sak slog mig dock här om dagen som jag bara var tvungen att yttra mig om. Minns ni det här inlägget?

Det är så sjukt egentligen, att det som för ett halvår sen var min dröm som jag både trodde och hoppades skulle slå in, vid det här laget har blivit en del av mitt liv och händer flera gånger om!
Jag bor idag vid Zinken (nästan vid Mariatorget som jag skrev i det gamla inlägget), jag jobbar i stan och jag har haft utekvällar och nätter precis som denna ärligt talat galet många gånger! Ja, det är fan stört. Men det är sant! Jag fäller nästan en tår av lycka just i detta nu, i den överväldigande känsla som sköljt över.

Just nu lever jag mitt liv precis som jag vill, och som jag för ett halvår sen drömde om i min sjuka misär på landsbyden. Och vet ni vad det bästa är? Att det var minsann värt varenda helvetesperiod av ångest jag hade, varenda jävla sekund!

Kan jag, så kan ni! PUSS PÅ ER!

V is very, very extraodrinary!

Hej, Salut och Konichiwa!
Än en gång, förlåt för att jag blivit en sån satans dålig bloggare. Jag har helt enkelt inte tid för mitt f.d. lilla skötebarn längre! Jag jobbar i princip varje dag, och när jag inte jobbar så umgås jag med vänner för att upprätthålla ett socialt liv och välmående. Men jag har inte glömt såklart!
Tack för era lovord och fantastiskt fina kommentarer, de värmer verkligen. Och jag önskar så innerligt att ni alla så snart som möjligt kommer få komma till den punkten där jag är idag; nämligen det jämna goda humöret! De senaste månaderna har jag haft en enda "nere-dag", och då handlade det inte ens om något som hade med mat eller ätstört att göra, jag hade helt enkelt en enorm mamma-längtan. Sån är jag, en riktig Mammas pojke kan jag erkänna!
Hur som helst så var det jag ville komma fram till att jag just nu har ett så otroligt jämnt välmående. Jag känner mig genomgående tillfreds med livet och nu för tiden reflekterar jag aldrig över att det går dagar och veckor när jag känner mig enbart glad och lycklig, tvärtom så är det om jag känner mig nere som jag tänker "What the hell?" liksom!
Och vad är nyckeln till detta? Elimineringen av kontrollen i mitt liv såklart! I min vardag existerar inte längre något som har med kaloriräknande, motionstvång, beräknande av timmar mellan varje mål osv. För att kunna leva ett normalt liv med ett fungerande socialt liv och tillhörande arbetsliv så funkar inte ovanstående. MAN MÅSTE VÅGA SLÄPPA TAGET. I början tänkte jag: "Andra människor kan ju göra så, så varför skulle inte jag kunna göra det utan att min värld rasar samman?". Och vet ni, den gjorde inte det. Tvärtom! Jag älskar mitt liv just nu och försöker ta till vara på varje sekund. Det är helt otroligt hur mycket en hjärna kan förändras av att kroppen kommer upp i normalvikt och allt hamnar i balans.

Just det, jag fick en fråga här om dagen med som jag tänkte passa på att besvara! Den löd:

- "Du som är så grym och smart kanske kan hjälpa mig med mina hjärnspöken lite? alltså du säger ju att du "hetsätit" dig upp till normalvikt och jag känner att jag börjar köra den stilen också. för jag inser att hur jobbigt det än är att se kroppen bli större så vill jag gå upp i vikt, jag vill vara mig själv igen. MEN, det faktum att jag inte är rädd eller har megatokångest efter en kalaaaaaasstort intag av diverse gött gör mig.. jag vet inte.. rädd? är så van vid att jag typ ska löpa amok efter en sån händelse att när jag inte gör det vet jag itne hur jag ska reagara. Jag börjar bli fruktansvärt rädd för att hamna i överätingsträsket där jag bara äter äter äter och går från undervikt, till normalvikt till övervikt till fetma.. ja du fattar... hur har du tänkt osååå? sen vill jag passa på att klaga lite på att du inte uppdaterar något längre.. saknar't! :( kraaaamar"

- Hej fina du!
Till att börja med vill jag säga tack för alla fina ord, de värmer ska du veta.
För att besvara din fråga så kan jag säga att jag har varit livrädd att hamna i hetsätningsträsket både en, fem och tjugo gånger. Det ska jag inte undanhålla. Viktigt är dock att påpeka att om du gjorde som jag och inte enbart överäter/hetsäter utan ser till att under din viktuppgång äta tillräckligt (och då menar jag tillräckligt som i 5-6 ggr om dagen med normalportioner!), och därefter äter det du går upp i vikt av utöver så kommer din kropp allteftersom känna sig nöjdare och nöjdare. Jag gick ifrån att utan problem kunna äta mängder med choklad och hela limpor med pålägg på en och samma kväll, till att så småningom bli mättare och mättare av mindre antal hekto choklad och mindre antal smörgåsar eller liknande.
Jag gick upp i vikt snabbt, i snitt 2 kg/vecka där det blev långsammare mot slutet. För min del var det bra. Att så snabbt som möjligt nå mitt mål efter att jag bestämt mig, och att på vägen märka hur mycket lättare livet blev när jag inte drog ut på det och gav mig själv för mycket tid att reflektera och få eventuell ångest.
Jag är helt övertygad om att om du ser till att under din viktuppgång upprätthålla ett normalt ätande i övrigt (finns många exempel på matscheman med såna), så kommer din kropp automatiskt signalera till dig när den börjar bli nöjd. Se till att njuta på vägen och överanalysera inte en massa. Det finns betydligt fler än du tror som är i din situation, du är långt ifrån ensam. Glöm aldrig det! Ta hand om dig och uppdatera mig gärna om din resa, så lovar jag att bli bättre på att uppdatera här! :)

Puss och kram!

MEN TJENA (På äkta Stockholmsdialekt).

Förlåt för att jag är världens sämsta bloggare, jag har haft så jäkla mycket happenings i mitt liv den senaste tiden så jag har helt försummat mitt lilla skötebarn. Jag är en hemsk bloggpappa alltså.

Hur som helst! Nu är jag en äkta 08 igen, på riktigt liksom.

Jag kom hit för två veckor sedan och har sedan dess jobbat på som en idiot på mitt nya jobb som (surprise, surprise) servitör. Har man jobbat inom restaurang sen man var 14 bast så är det ärligt talat inte så jäkla svårt att få jobb inom det faktiskt. Men jag trivs! Det är visserligen sena kvällar och nätter som får mig att emellanåt känna mig mer död än levande, men jobbet är trevligt. Många sköna karaktärer där kan jag säga, haha.

Sedan jag kom hit har jag lånat soffan av en kompis medan jag sökt eget, och vet ni? Jag har hittat och dessutom fått hyra det ultimata boendet för min del! En liten etta vid Zinkensdamm med nykaklat badrum och en stoooor klädkammare. I'm in love!

Så till helgen flyttar jag dit och blir söderkis. Underbart!

Annars då? Vad gör jag när jag inte jobbar eller fixar boende? Ja, i ärlighetens namn så ägnar jag inte en endaste sekund åt något ätstörningsförknippat i alla fall. Det kan jag lova er! Ska jag vara ärlig så känns det nästan oförskämt bra att bara njuta av livet; att inte begränsa sig och att inte hålla på med dumheter som tvångsmotion och sånt där trams. Jag försöker vila upp mig så gott jag kan när jag inte jobbar, samtidigt som jag träffar vänner och fikar, framtidsshoppar (d.v.s. lallar runt i butiker och planerar allt jag ska köpa när jag får min lön, hehe), går ut och dansar osv.

Min första lördag på jobbet slutade vi vid 01.30. Trötta som vi då var så bestämde jag och några arbetskompisar oss för att vi minsann var värda en utgång! Så vi fräschade upp oss och drog till Sturecompagniet där vi betalade 200 spänn i inträde för en timmes dans, haha! Därefter blev det efterfest i Nacka med obligatorisk fyllekorv i taxin. Jag var hemma igen vid sju på morgonen och toaldäckade efter ännu en 7-eleven-korv och cola. Superglammigt!

I kväll väntas jobb igen och imorgon ska jag på intervju på en annan restaurang. Mitt jobb är nämligen lite annorlunda, de stänger över sommaren. Så det gäller att ha framförhållning!

Nu ska jag springa ner i tvättstugan, hörs darlings. Sköt om er!

 

O IS FOR THE ONLY ONE I SEE

HEJ!
Jag vet, jag är världens sämsta just nu på att uppdatera. Men jag tänkte ta denna lördag som går i bakfyllans tecken och plinka ner några rader minsann.

Så, vad händer i Nislas numera normalviktiga vardag? Mycket faktiskt!
Till att börja med så kan jag konstatera att även de dagar då jag är helt inaktiv och ligger hemma och myser i soffan med Tre Kronor-boxen på TV:n, så händer ändå betydligt mycket mer än det gjorde under "inaktiva" dagar tidigare! Det är en helt otroligt frigörande känsla att kunna "bara vara" och ta in så mycket nya känslor, intryck och upplevelser i den enkla men ändå så vackra vardagen. Att inte all tid och tankekraft går åt till att tänka på när jag ska äta, vad jag ska äta och räkna ner tiden till detta är så galet skönt.
Att inte lägga upp dagsplaneringen efter måltiderna, utan klämma in dem som ett nödvändigt komplement. Detta jämfört med tidigare då allt kretsade kring de högtidliga måltiderna. Mat är gott och mat är underbart, men det är enbart sjukligt att 95% av all hjärnkapacitet ska gå åt till tankar kring detta.

Men det har faktiskt hänt mer än inaktiva dagar med Reine och Mimmis kärleksgnabb med! Jag har bland annat varit på en galet givande anställningsintervju på ett litet och framförallt proffsigt säljföretag. Det här var inget ställe där alla är samlade i en lokal och pratade i mun på varandra, utan de anställda har egna små kontor och pratar enbart med företag. Fast lön var det med! Anyhow, så fick jag inte jobbet. MEN jag kunde inte känna mig mer stolt och nöjd ändå efter samtalet minsann. Jag citerar:

"Jag tycker det är så otroligt synd att jag måste meddela att de andra sökanden har flera års erfarenhet inom telemarketing och därmed ett övertag rent yrkesmässigt. För du lämnade verkligen ett otroligt starkt intryck på oss och du har den mest fantastiska personligheten. Du stack verkligen ut bland alla som sökte och du gjorde så otroligt bra ifrån dig på intervjun. Jag hoppas verkligen att vi i framtiden kommer inleda något nytt projekt där du på något sätt kan delta, för vi är alla överens om att du skulle vara en tillgång för oss!"  

Jag menar, skulle jag kunna bli annat än glad och peppad efter det? Knappast!
Och ännu bättre, skulle jag ha kunnat varit så sprudlande, energisk och skärpt på intervjun om jag fortfarande var en underviktig anorektiker? No chance in hell!
Jag är så otroligt lycklig för att jag verkligen bestämde mig för att bli frisk, OCH agerade därefter. Jag har återfunnit livet och mig själv och det är så fantastiskt underbart.

Självklart har även jag "dippar" när jag känner mig låg och jämför mig kroppsligt med såväl andra som med mitt gamla jag. Jag skulle vilken dag som helst kunna göra valet att gå ner i vikt igen, kanske inte allt men tills jag känner mig "nöjd". Men vet ni? Det funkar inte så! Jag skulle aldrig bli "nöjd". Det sjuka i mig skulle direkt haka på och hitta på anledningar till att gå ner mer, och dit ska jag bannemig aldrig igen!
Jag mår så jäkla bra nu och har äntligen återfunnit såväl självacceptansen som kärleken till mig själv. Jag älskar mig själv så otroligt mycket, jag är ju faktiskt riktigt otroligt jäkla bra som jag är! Och den riktiga Niclas får aldrig chansen att visa sig om han är sjuk, det funkar inte så.
Jag väger 20 kilo mer, men förutom rent kroppsmassamässigt så är jag psykiskt så jäkla mycket mer och så otroligt mycket bättre än förut.
En frisk kropp SKA ha fett på sig och det heter inte kärlekshandtag utan anledning!

Det finns säkert de som föredrar killar som är i "fit form" med en musklig och snygg kropp, och det får de gärna göra. De är dock ingenting för mig, jag letar inte efter någon som vill förändra mig och tänker bannemig inte sträva efter att få någon annans acceptans. Jag letar efter någon som ser mig och uppskattar mig, Niclas, precis så som jag har lärt mig att göra. Jag är ju fantastisk precis så som jag är!
Jäkligt fin insikt minsann.

Och just det, jag ska på ny intervju i Stockholm till veckan! Också det är väldigt fint!

Jag och min fina väninna Sreinech innan utgång igår. Tjusiga va?

FRÅGA

Anonym: "Känner du, mitt i all eufori, ett litet obehag inför den ambivalens och extrema hopplöshet som kan drabba en när man är på väg mot ett återfall? Anorexi innebär ju dessvärre tvära kast och snabba vändningar tankemässigt.

Vad vill du påminna dig själv om när dessa kommer?"

Svar:
Nej, jag känner definitivt inget obehag inför ett kommande återfall. På din formulering låter det som att ett återfall är en självklarhet, och så vill jag absolut inte se på saken.
Jag lever mitt liv fullt ut just nu, och jag mår så galet bra! Givetvis ser jag upp med att inte ha för bråttom eller göra saker som på något sätt kan associeras med negativa tankar, typ motionera i "träningstempo". Jag känner ingen rädsla eller tvivel inför att jag inte ska kunna hantera kommande svackor i livet, men tycker det är onödigt att gå ut för hårt i början så att säga.

Men OM jag skulle utgå ifrån hypotesen att ett återfall skulle inträffa, så har jag massor med hjälpetankar att ta till;
För det första så älskar jag att vara klar i huvudet och kunna fokusera på riktigt. För det andra så är det underbart att orka med att leva, umgås, skratta, dansa, allt sånt! För det tredje så vet jag hur otroligt dåligt jag mådde i min s.k. "trygghet" som nästan tog mitt liv ifrån mig. För det fjärde så älskar jag mitt utseende just nu och känner mig fräsch som fan (om man får vara så o-jante och säga så! Klart man får).

Detta som nämnts ovan är omöjligt att uppleva med en galet energikrävande och livssugande ätstörning. DÄRFÖR skulle jag aldrig någonsin falla tillbaka. Så är det bara! Hoppas det svaret dög åt dig.

Avslutningsvis vill jag säga tack till alla andra underbara människor som peppar så galet mycket och är så fantastiskt underbara! Ni gör mig alldeles varm i hjärtat ska ni veta! PUSS!

MED SEMLA I MAGEN OCH KÄRLEK I HJÄRTAT

På allmän (läs Viktors, höhö) begäran så kommer här en dagsfärsk bild på en ny Niclas!

Årsmodell: 2011.

Längd: 178 cm.

Vikt: 64,2 (endast anorektiker/f.d. anorektiker poängterar hekton, haha) 

BMI: 20,2!

Egenskaper: Social, snäll, bra på sockersöta blogg-leenden och är en jäkel på att koka gröt!

Så, har vi några bud på denna pärla?

(BTW: Jämför denna med gårdagens 2010-bild, man blir fan mörkrädd. HUA!)

TOUGH ONE?

Jag vet vilken Nislas jag föredrar, kan ni gissa vilken?