KÄRASTE FRÖKEN ANOREXI,

Jag skriver detta brev eftersom jag är en person som inte gillar när saker bara ”rinner ut i sanden”, utan vill ha ett ordentligt avslut på saker och ting. Detta gäller inte minst relationsmässigt. Vi har tappat kontakten alltmer de senaste månaderna, men det är först nu som jag känner att jag på riktigt har släppt dig och därmed kan ta ett avsked.

Första gången vi råkades var hösten 2008. Jag kände mig osäker, ensam, rädd och hade tappat greppet om tillvaron. Framförallt hade jag tappat bort mig själv. Så jag sökte därför en trygghet, en fast punkt och en klippa i stormen som jag alltid visste var jag hade när allt omkring var kaos. Och jag fann till slut dig.

Till en början var inte vår relation så intensiv, du började alltmer introduceras i min vardag och på något sätt så väckte du något inom mig själv. En form av självbekräftelse som jag så länge saknat. Allt eftersom tiden gick så tog du dock sakta men säkert över mitt liv mer och mer. Du berättade för mig vad jag skulle göra för att glömma bort min osäkerhet, och jag lydde snällt varje order och följde varje väg du visade mig. Sommaren -09 var det bara du som existerade. Jag hade aldrig mått sämre, men vägrade inse att du - min främsta trygghet - skulle vara orsaken. Snart hade jag mer eller mindre mentalt klippt banden med alla min omgivning, för ingenting mer än du betydde ju något längre. Jag vägde nu 43 kilo och var ändå helt övertygad om att jag var frisk och att vår relation var sund och bra för mig.

Men så började något hända. Under hösten 2009 så blev det allt tydligare för mig att du var boven i dramat och orsaken till mitt usla mående. Men nu var jag fast. Du hade blivit en så stor del av mitt liv, ja du hade till och med nästan blivit mitt liv. Liksom i så många andra destruktiva relationer så var du så otroligt dålig för mig, och jag var nu väl medveten om det. Alla tappra försök till att bli självständig igen misslyckades, inte ens vädjan från familj, vänner och hjälp av öppenvård kunde riktigt sära på oss två.

2010 var året då förändring skulle ske på riktigt. Jag trodde mig ha kommit långt i min bearbetning för att komma över dig, men valde ändå att ta hjälp av experter på ett behandlingshem för att en gång för alla få dig ur mitt liv. Visiten blev relativt kort, jag skötte mig exemplariskt, gick upp några kilon i vikt och friskförklarades psykiskt. Enligt behandlingshemmet var jag med andra ord fysiskt sjuk, men mentalt fri från dig och dina klor. Och jag ville tro på det, jag var så fast i min egen övertygelse om det att jag inte ens reagerade på att du ju faktiskt fortfarande ändå fanns kvar i min vardag. Många av mina val baserades fortfarande på det du intalat mig och jag kunde fortfarande inte helt släppa taget. Hösten 2010 hade jag rasat igen. Alla kilon jag gått upp var borta och nu var jag så geniunt trött på dig så jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv. Jag ville bli fri, och jag intalade såväl mig själv som alla runtomkring mig att jag gjorde allt jag kunde för att bli av med dig. Ärligt talat gjorde jag mitt bästa, men försöken var ändå halvhjärtade. Rädslan för vad jag skulle vara och bli utan dig skrämde mig fortfarande enormt. Och hela hösten passerade i en form av melankoli. För varje gång jag på allvar gick emot dig och gjorde det absolut läskigaste, så fick efterföljande rädsla mig att krypa tillbaka i din trygga famn. Jag utmanade allt oftare med att göra ”galna” saker som att sluka hela Aladdinaskar på en kväll och äta upp flera glasspaket efter varandra. Men antalet gånger per vecka jag verkligen utmanade var färre än de gånger jag ”körde säkert”. Resultatet blev att jag stod stilla, de tappra försök jag gjorde räckte inte till för att få dig ur mitt liv. Jag var fortfarande underviktig och hade därmed fortfarande en svältande hjärna. Och en svältande hjärna kan inte tänka klart, så är det bara. Fram tills julen 2010 fortsatte detta stillastående stampande, du fanns kvar där och kontrollerade mig. Så enkelt var det.

Efter julen gick allt fort. Jag hade bestämt mig för att en gång för alla få ett slut på detta. Jag VILLE nu veta vem Niclas egentligen är utan dig, jag visste ju att jag faktiskt var en så otroligt fin och vettig människa innan jag mötte dig. Så det var dags nu. Julaftonen och juldagen gjorde jag inget annat än att äta. Jag åt allt jag kom över och för varje gång en av dina hejdande röster hördes i huvudet så åt jag ännu mer. Och det gav resultat! Jag märkte genast hur mycket bättre jag mådde och efter att ha mött min första viktuppgång helt på egen hand, så insåg jag att det snarare stärkte än skrämde mig. Jag kunde ju, det var ju det jag sa! Du var nu på allvar på väg ut ur mitt liv, och jag blev hög av bara tanken. Ända sedan juldagen så har jag ”överätit” nästan varje kväll. Jag vet om att mängderna som krävs för att gå upp i vikt i mitt fall är enorma, och jag har därför inte slutat förrän det jag ätit nästan varit på väg upp i halsen igen. Plötsligt insåg jag att det faktiskt var ganska enkelt med viktuppgången ändå, jag älskade ju att vräka i mig! Det var det minsta jag var värd. Och för varje kilo jag gick upp, började din närvaro alltmer tyna bort. Positiva, levnadsglada, pratiga, spralliga och kärleksfulla Niclas kom tillbaka och jag visste nu att det inte fanns en chans att jag skulle backa ur. Kärleken till mig själv var alldeles för stark för det.

Jag har under åren gråtit enorma mängder tårar tack vare dig, och ärligt talat sitter jag här och gråter precis i detta nu. Men de tårar som tidigare fälldes som ett resultat av fullständig sorg och uppgivenhet, har nu bytts ut mot lyckotårar. Du är borta nu, och jag kunde inte vara lyckligare.

Jag har kommit otroligt långt i min resa nu. Jag har gått från ynka och sjukliga 43 kg till dagens nästan 60 kg. BMI 14 till BMI 19. Jag har fortfarande en bit kvar viktmässigt, men psykiskt är jag i princip i mål nu! Dina kontrollerande röster som krävde att jag skulle planera mina dagar, mina mål och tider för när dessa ska intas finns inte kvar längre. Inte alls. Jag är Niclas och jag lever numera efter mina egna regler. Med över 15 kg mer på kroppen så är jag nog bannemig så mycket bättre än jag någonsin varit, och mer redo för livet och världen kan jag nog nästan inte bli!

Jag skriver inte enbart detta för att säga hej då, jag skriver även detta för att tacka dig. Jag har lärt mig så galet mycket om livet och så otroligt mycket om mig själv, tack vare dig. Jag har även på riktigt insett vilka av mina vänner som verkligen är äkta och som fanns där för mig, trots att jag under en period värderade dig högst av alla. Jag har dessutom blivit så otroligt mycket starkare av att slå mig fri från dig, och jag har blivit så mycket klokare av att se livet ur ett så annorlunda perspektiv.

Avslutningsvis vill jag säga att liksom alla andra av mina gamla vänner som jag av en eller annan anledning glidit ifrån, så kommer även du alltid finnas kvar i mig. Som ett fragment av det förflutna och det som varit, inte mer än så. Till skillnad från dessa andra gamla vänner så vet jag dock en sak säkert; Jag kommer aldrig någonsin försöka återuppta kontakten med dig igen.

En gång för alla: Tack för den här tiden och för allt du lärt mig. Det här är mitt avsked till dig.

Jag är fri nu.