O IS FOR THE ONLY ONE I SEE

HEJ!
Jag vet, jag är världens sämsta just nu på att uppdatera. Men jag tänkte ta denna lördag som går i bakfyllans tecken och plinka ner några rader minsann.

Så, vad händer i Nislas numera normalviktiga vardag? Mycket faktiskt!
Till att börja med så kan jag konstatera att även de dagar då jag är helt inaktiv och ligger hemma och myser i soffan med Tre Kronor-boxen på TV:n, så händer ändå betydligt mycket mer än det gjorde under "inaktiva" dagar tidigare! Det är en helt otroligt frigörande känsla att kunna "bara vara" och ta in så mycket nya känslor, intryck och upplevelser i den enkla men ändå så vackra vardagen. Att inte all tid och tankekraft går åt till att tänka på när jag ska äta, vad jag ska äta och räkna ner tiden till detta är så galet skönt.
Att inte lägga upp dagsplaneringen efter måltiderna, utan klämma in dem som ett nödvändigt komplement. Detta jämfört med tidigare då allt kretsade kring de högtidliga måltiderna. Mat är gott och mat är underbart, men det är enbart sjukligt att 95% av all hjärnkapacitet ska gå åt till tankar kring detta.

Men det har faktiskt hänt mer än inaktiva dagar med Reine och Mimmis kärleksgnabb med! Jag har bland annat varit på en galet givande anställningsintervju på ett litet och framförallt proffsigt säljföretag. Det här var inget ställe där alla är samlade i en lokal och pratade i mun på varandra, utan de anställda har egna små kontor och pratar enbart med företag. Fast lön var det med! Anyhow, så fick jag inte jobbet. MEN jag kunde inte känna mig mer stolt och nöjd ändå efter samtalet minsann. Jag citerar:

"Jag tycker det är så otroligt synd att jag måste meddela att de andra sökanden har flera års erfarenhet inom telemarketing och därmed ett övertag rent yrkesmässigt. För du lämnade verkligen ett otroligt starkt intryck på oss och du har den mest fantastiska personligheten. Du stack verkligen ut bland alla som sökte och du gjorde så otroligt bra ifrån dig på intervjun. Jag hoppas verkligen att vi i framtiden kommer inleda något nytt projekt där du på något sätt kan delta, för vi är alla överens om att du skulle vara en tillgång för oss!"  

Jag menar, skulle jag kunna bli annat än glad och peppad efter det? Knappast!
Och ännu bättre, skulle jag ha kunnat varit så sprudlande, energisk och skärpt på intervjun om jag fortfarande var en underviktig anorektiker? No chance in hell!
Jag är så otroligt lycklig för att jag verkligen bestämde mig för att bli frisk, OCH agerade därefter. Jag har återfunnit livet och mig själv och det är så fantastiskt underbart.

Självklart har även jag "dippar" när jag känner mig låg och jämför mig kroppsligt med såväl andra som med mitt gamla jag. Jag skulle vilken dag som helst kunna göra valet att gå ner i vikt igen, kanske inte allt men tills jag känner mig "nöjd". Men vet ni? Det funkar inte så! Jag skulle aldrig bli "nöjd". Det sjuka i mig skulle direkt haka på och hitta på anledningar till att gå ner mer, och dit ska jag bannemig aldrig igen!
Jag mår så jäkla bra nu och har äntligen återfunnit såväl självacceptansen som kärleken till mig själv. Jag älskar mig själv så otroligt mycket, jag är ju faktiskt riktigt otroligt jäkla bra som jag är! Och den riktiga Niclas får aldrig chansen att visa sig om han är sjuk, det funkar inte så.
Jag väger 20 kilo mer, men förutom rent kroppsmassamässigt så är jag psykiskt så jäkla mycket mer och så otroligt mycket bättre än förut.
En frisk kropp SKA ha fett på sig och det heter inte kärlekshandtag utan anledning!

Det finns säkert de som föredrar killar som är i "fit form" med en musklig och snygg kropp, och det får de gärna göra. De är dock ingenting för mig, jag letar inte efter någon som vill förändra mig och tänker bannemig inte sträva efter att få någon annans acceptans. Jag letar efter någon som ser mig och uppskattar mig, Niclas, precis så som jag har lärt mig att göra. Jag är ju fantastisk precis så som jag är!
Jäkligt fin insikt minsann.

Och just det, jag ska på ny intervju i Stockholm till veckan! Också det är väldigt fint!

Jag och min fina väninna Sreinech innan utgång igår. Tjusiga va?