Vill ni veta en sak som jag tror (vet) är galet vanligt och som förmodligen får många i min situation att fega ur och backa? Jo, det är det klassiska bukfett-kommer-först-scenariot! Ni som varit underviktiga och som liksom jag börjat knata upp i vikt förstår nog mycket väl vad jag menar.
Jag måste erkänna att trots att jag är galet peppad och glad över att vikten börjat röra på sig, så har jag ändå emellanåt lite jobbiga känslor rörande min allt mer klämvänliga mage. Tankar som "Oj, om detta redan har hänt med bukfettet - hur kommer det då se ut om 10 kilo" dyker upp då och då. Men här tackar jag min lyckliga stjärna att jag är påläst och vet bättre än att backa för något så korkat. För faktum är det att i säkert nästan alla fall så är det just bukfettet som kommer först när man börjar gå upp i vikt. Detta har jag förstått beror på att det är det mest "lättlagrade" fettet för kroppen, och därmed det som den då givetvis väljer att bygga på först när den märker att den får tillräckligt. Med andra ord kan man säga att bukfett-kommer-först-scenariot helt enkelt är kroppens desperata försök till att lagra fett så snabbt som möjligt, då den troligen varit utan det ganska länge. MEN det kommer så småningom jämna ut sig och med största sannolikhet proportionera sig så som man såg ut innan viktnedgången i fråga. För efter vad jag förstått så handlar proportionerna om gener, och ingen viktnedgång i världen kan ju förändra det genetiska!
Ville bara ta upp det så ni som så småningom kommer dit eller är där, inte gör något så korkat som fegar ur och backar tillbaks till skiten!
PUSS på er!
Och helt off topic: GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ÄLSKADE MAMMA! <3
Måste bara säga att jag gillar din blogg!
SvaraRaderaDu verkar va en skön kille helt enkelt.
Kram
För de första vill jag bara säga att du är riktigt snygg!
SvaraRaderaFör de andra så tycker jag att du är grymt duktig som kämpar vidare när du märker "skrämmande" förändringar. Jag tror att man många gånger inbillar sig, precis som man inbillar sig att man är fet som en valross. Så du gör rätt i att fortsätta kämpa!
Jag måste erkänna att jag inte läst din blogg förut (tyvärr) så jag undrar om det är en äs du har? för jag antar att det är så de är? förlåt om jag har fel men jag hittade inget svr på min fråga i din blogg.
Kramar
Gött att du bestämt dig ;-)
SvaraRaderaJag ska hålla ögonen öppna för boende och jobb.. det snurrar ju på rätt bra ändå.
När det gäller jobbansökningar så tycker jag du ska ta dig tiden att skriva ett riktigt bra CV, schysst personligt brev och sen gå och lämna personligen. Vill du ha någon som kollar ditt CV så gör jag det mer än gärna - har både skrivit och läst ett par ;-)
Tillbaka till jävligheten, om du vill så kan jag ju pricka in dig betydligt mer än vad jag gjort hittils. Eller ge det ett försök iaf ^^
Isåfall slänger jag iväg det på mailen din, då det inte är något jag skulle skriva här.
Bekvämlighetsmage is teh shit för övrigt!
Hörru ditt lilla ego ;-)
SvaraRaderaAv allting jag skrev så var det en sak du kommenterade - analysen :-p
Den är för övrigt skickad nu.
Jag är allt förberedd på mitt bukfett, jag! (Köttbullen, kallar jag den när jag ätit för mycket. Fast då är den sicken inte permanent.)
SvaraRaderaFast jag känner att det mesta av det jag gått upp hittills suttit sig på låren. Men det är nog normalt - du vet, det kvinnliga könet ska bära barnet på höfterna och yada yada.
Det är tur att du är förnuftig och inte blir helt panikslagen (som jag tror många andra blir) av det. Håll hårt i bukfettet och tacka gudarna för att du fått det, för snart kommer det bara bidra till fler ragg och livsmöjligheter!
Tack som fan för de orden! Sånt behöver
SvaraRaderaman påminnas om ibland. Och jag behövde höra det nu!
Kramar
Jag tycker du gör helt rätt i att se på viktuppgången som du gör.
SvaraRaderaMen, det oroar mig lite att du skriver om det i bloggen ändå, och känslan jag får är att det tär på dig att du upplever att bukfettet ökat "för mkt"..
Sen en ska till (och ta mig INTE som en moraltant nu eller rakt av ordagrant, och försök att inte få skuldkänslor eller ångest (hehe, vadå kräva mkt av dig?) för jag menar detta på ett ganska light sätt:
Om viktuppgången ENBART kommer från ett överskott (typ värka i sig i ren desperation för att vikten måste UPP) av tomma kalorier, dvs typ socker och sämre valet av fetter osv (godis, glass, kakor, läsk), så lägger det sig lätttare på just buken.
Du vet, gubbarna och tantenra med välfärdssjukdomar som typ diabetes högt blodtryck, kärlsjukdomar etc, har ju oftast sjukdomarna pga fel kost och livsstil i övrigt (plus genetiska anlag).
MEN du skall ju upp i vikt (massor dessutom) så du SKA äta mer än du gör av med.
Dock kanske du bör öka på näringstät mat i första hand, och sen UNNA dig det du tycker om bara för att det är gott och inte för att ha som ursäkt att vräka i idg fär du ändå ska upp i vikt, typ.
Förstår du hur jag menar?
På så sätt blir det nog lättare sen när du blir normalviktig att ha en balanserad kost och se på sötsaker som just, SÖTsaker (ngt man unnar sig för att man gillar det i lagom mängd, och inte jag-äter-allt-smaskigt-i-ren-frossar-binge-anda-på-en-och-samma-gånggrej.)
Hursom så beundrar jag dig enormt (har haft liknande resa själv) och vill inget annat än att ge dig en superdupermegabamsekram fylld av kärlek, hopp och värme, och viska i ditt öra att du duger alldeles underbart som du är och att du aldrig ska glömma det.
KRAM
/Marie
Just det där har jag tänkt på många gånger, men nu har jag samtidigt insett att det inte har skett några stora förändringar på min kropp från förra sommaren. Har ifs inte gått upp så mycket(är ju nästan normalviktig, och det var jag då med), men det är ändå ganska skönt. För förnuftet säger till mig att jag inte kommer att bli så mycket större.
SvaraRaderaMen ändå är det någonting som hindrar mig från att agera fullt ut. Jag vet inte vad det är, men det känns som om det är en slags lina mellan mig och anorexin och som hindrar mig från att bryta mig loss helt och hållet.
En en gång, du är så jävla grym! Ser verkligen upp till dig!