ATT ORKA, ATT FÖRÄNDRAS OCH ATT ORKA FÖRÄNDRAS

Den senaste tiden har jag gång på gång återkommit till samma sorts funderingar och grubblande. Hur kan det komma sig att jag just nu befinner mig i en otroligt påfrestande process, såväl psykiskt som fysiskt? Jag talar nu inte om mitt förflutna, det är jag fullständigt på det klara med och är därför ett kapitel för sig.
Jag talar om nutiden, idag. Om jag kommit så långt i mitt psykiska mående att jag nu för tiden ser kostcirkeln (innefattandes inte minst kolhydrater och fett) som en självklarhet, och att jag idag kan ha helt fysiskt inaktiva dagar utan att känna motionstvång, hur kan det då komma sig att jag ändå går igenom ett riktigt helvete vissa perioder? Om jag vet att jag VILL gå upp i vikt och uppnå ett såväl psykiskt som fysiskt toppskick, hur fan kan det då ta emot på resans gång?

Därför att förändring är omtumlande, och ibland rikitgt läskig.

Jag har inom loppet av bara x antal månader gått igenom enorma förändringar när det gäller inställningen till min kost, och detsamma gäller mitt förhållande till motion och träning. Jag har faktiskt gjort en mer eller minde dramatisk livsstilsförändring för att överhuvudtaget kunna ta mig dit jag är idag. Och det är jag så otroligt tacksam för, det är faktiskt så att ord inte kan beskriva den tacksamhet jag känner för min utveckling och resan jag gjort.
Jag har gått från ett liv helt präglat av tvångsmotion och manisk kontroll över kolhydratfri och fettfri "mat, till ett liv där träning inte existerar och kostcirkeln inte bara består av sju delar, utan en åttonde "chokladdel" (japp, den är numera en given del i vardagen) till och med. Och vägen dit har fan inte varit lätt, trots att jag någonstans inom mig visste att den var rätt.
Förändringen i livet och omställningen till något nytt var otroligt skrämmande att gå igenom, men vetskapen om vilken misär jag befann mig i och hoppet om det fantastiska som väntade, höll mig flytande.

På samma sätt måste jag idag ständigt påminna mig själv om vad som komma skall, och vid varje tvivel eller fundering på att välja en enklare utväg ställa mig själv frågan: "Kommer det här leda mig till mitt framtida slutliga mål?". De "lösningar" som känns enkla för stunden är sällan de jag kan konstatera kommer föra mig närmare mitt mål och min önskan om ett toppskick-liv.

Jag erkänner att jag emellanåt känner mig äcklig över att äta fast jag inte är hungrig, och att jag ibland skäms över att jag jäser på soffan efter en riktig brakmiddag. Men jag gör det. Och jag orkar.
Jag orkar därför att jag ser varje jobbigt tillfälle som något bra och utvecklande.

"Se där, en jobbig ångesttanke. Skönt, då kommer jag vara MINST ett steg närmare ett helt friskt liv efter jag stått ut i den här stundens jobbiga känsla."